Hanna Hellquist skrev för några dagar sedan en krönika i DN På Stan om hur hon förhåller sig till den uppmärksamhet hon får när hon berättar om sitt liv och sina erfarenheter. Samtidigt som hon gärna delar med sig av saker som berör (självmordsförsök, misshandlande ex-pojkvänner, sin pappas död) vill hon värna sin personliga integritet. Högst rimligt kan man tycka. Man måste inte säga b för att man har sagt a, även om det ofta är vad som förväntas av den som “blottar” sig.

Det som skrivs är så logiskt och självklart i min värld att jag inte kan bli annat än förvånad över några av reaktionerna på Hanna Hellquists text. En kompis till en kompis skriver på facebook att ”Det här är ju en otroligt osäker kvinna som hävdar sig genom att vara lite för självutlämnande… ” och avslutar sitt inlägg med en önskan om att Hanna Hellquist kanske kunde ”reflektera i det tysta och hitta sin självkänsla någon annanstans…”. Mina vänner, det är så man stärker ett patriarkat.

Jag förstår mycket väl om det kan kännas provocerande att någon dumpar sitt privatliv i knäet på en innan man ens hunnit dricka morgonkaffe. Här ligger det en poäng i att kunna förstå att Hanna Hellquists story inte bara är viktig som terapi för henne själv. Utan knussel lyckas hon fånga frågor och aspekter som är viktiga för de flesta av oss. Det blir därför extra beklämmande när unga män försöker göra sig lustiga eller beklaga sig över att kvinnor väljer att berätta om sina liv och relationer. Hånar du en, hånar du alla. Vissa, kan jag tycka, borde reflektera i det tysta till dess en viss dos av ödmjukhet infunnit sig.

P.S Missa inte Hanna Hellquists program Jakten på lyckan i SVT. Sänds tisdagar 21.30, finns också på svtplay!