Det har sedan lång tid tillbaka gått en djup och växande ideologisk spricka genom Rosenbad. På den ena sidan har man nyfiket sneglat på framgångarna för Sverigedemokraterna – det politiska blixtnedslag som skapade sprickan från början när de valdes in i riksdagen 2010. Från den andra sidan tittade man på med en växande oro när en efter en tog ett stort kliv över sprickans avgrund och välkomnade det nya partiet in i värmen. Denna spricka ledde slutligen fram till januariavtalet förra året, som begravde en gammal allians och födde en ny som skulle garantera att högerextremismen inte får se maktens ljus.
Det är mot denna bakgrund anmärkningsvärt att socialdemokraternas migrationspolitik på senare tid gått mot att bli allt mer hård och restriktiv. Fram tills nyligen pågick det exempelvis förhandlingar i migrationskommittén mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Förslagen som låg på bordet var bland annat ett volymmål för flyktingmottagandet och att tillfälliga uppehållstillstånd ska vara huvudregel. Det är en migrationspolitk som känns helt främmande, som en nattsvart mardröm, när tankarna går till Reinfeldts tal “Öppna era hjärtan” år 2014 och “mitt Europa bygger inga murar” av Löfven året därpå. Hur hamnade vi här egentligen?
Allting förändrades drastiskt i samband med den globala migrationskrisen 2015. Detta år tog Sverige emot runt 160.000 asylansökningar, vilket var en dramatisk höjning från tidigare år då Sverige historiskt sett tagit emot mellan 20.000-30.000 ansökningar. Efter detta har asylansökningarna åter sjunkit till de tidigare nivåerna, men den främlingsfientliga retoriken har istället stigit i takt med att Sverigedemokraterna skjutit i höjden i opinionen. “Vad var det vi sa?”, fnös de från sin plats vid sidlinjen av migrationskrisen. De målade upp bilden av ett Sverige i förfall, och ju oftare den upprepades desto mer sann verkade den.
Något som ofta saknas i svensk politik är förmågan att ta ett steg tillbaka och se saker från ett utomstående och övergripande perspektiv. Vi måste alltid fråga oss själva varför vi fattar de beslut vi gör. Varför behöver Sverige en “stram migrationspolitik”? Är inte 20.000 asylansökningar per år stramt nog? När folk flyr från krig, tortyr, förföljelse och död till Sverige bara för att här få höra att de är en kostnad vi inte har råd med, inte ens 20.000 av dem – vilka signaler skickar vi ut då? Och för oss som socialdemokrater är det kanske allra viktigast att fråga oss själva – vad är egentligen socialdemokratisk politik?
Sanningen är den att Sverige inte förlorade någonting annat på migrationsvågen 2015 än en bit av sin medmänsklighet. Vi har alla möjligheter att behålla dagens flyktingmottagning. Vi skulle till och med kunna utöka den med gott resultat. Men det skulle kräva resurser, många reformer och en utförlig integrationsplan. I ett politiskt klimat där Sverigedemokraterna allt för länge har fått sätta tonen och agendan för migrationspolitiken är det dock en omöjlighet. Flyktingar får inte längre kosta ett enda öre – det är de som förväntas visa tacksamhet och bidra till oss om vi ska vara så goda att låta dem komma hit. När svenskt näringsliv lider av ekonomiska förluster i coronakrisens spår lånar dock Riksbanken helt plötsligt ut 500 miljarder kronor. Det är en helt absurt hög siffra som än en gång påminner oss om att så fort en ekonomisk vinst är i fara så finns det resurser i överflöd, men det verkar aldrig finnas när människors liv står på spel.
I ljuset av allt detta framstår denna nya migrationspolitik som resultatet av en politisk retorik och agenda som förflyttats allt längre högerut, snarare än ett reellt ekonomiskt behov. Vi måste våga ta det steget tillbaka och komma ihåg varför vi är socialdemokrater. Vi är socialdemokrater för att vi tror på internationell solidaritet, jämlikhet, feminism, antirasism, och en fungerande välfärd som är till för alla. Vi tror på att alltid prioritera människor framför ekonomisk vinst. Det är på inget sätt förenligt med en stram migrationspolitik och volymmål. När du sätter ett volymmål så har du satt en gräns för hur långt din medmänsklighet sträcker sig, och det är för oss inte vad socialdemokratin handlar om. När de populistiska vindarna blåser åt höger är det vår uppgift att stå fast vid dessa ideologiska principer – inte att kompromissa om en blocköverskridande lösning till vilket pris som helst. Det går bara att hoppas att vi inser detta innan det är för sent och vi tillslut faller ner i sprickans avgrund.
Mathilda Bandarian, Libertas redaktion
Sandra Sangwan, S-studenters förbundsstyrelse
