I sin kandidatuppsats har Thomas Högman undersökt regeringens argumentation för jobbskatteavdraget i allmänhet och arbetsutbudspremissen i synnerhet. På bilden syns en av skaparna bakom jobbskatteavdraget, finansminister Anders Borg (M). Foto: Regeringskansliet.
Ett av regeringens argument för jobbskatteavdraget är att dess förväntade effekt att ”få människor i arbete” är det enda, eller åtminstone ett av de bästa sätten, att långsiktigt säkra statsfinanserna. Problemet med detta argument är att jobbskatteavdraget Steg 5, enligt regeringens egna beräkningar, har en självfinansieringsgrad på 20 %. Enligt Finansdepartementet kan man förvänta sig en självfinansieringsgrad på 30 % för jobbskatteavdraget steg 1-4. Det vill säga, även om jobbskatteavdraget skulle leda till ökad arbetstid enligt regeringens beräkningar, så underminerar reformen statskassan.
Jobbskatteavdraget beräknas i sin helhet omfatta skattebortfall på uppskattningsvis 95 miljarder år 2014 och om allt går enligt regeringens egna beräkningar får man endast tillbaka ungefär 30 av dessa miljarder. Att hävda att det finns skäl att tro att jobbskatteavdraget stärker statsfinanserna är därmed rent felaktigt.
För att få perspektiv på de nyss nämnda siffrorna kan man jämföra med den totala statsbudgeten som ligger omkring 850 miljarder år 2014. Det vill säga: jobbskatteavdraget steg 1-5 underminerar statsfinanserna med uppskattningsvis motsvarande 8 % av statsbudgeten år 2014. Detta är skrämmande siffror, inte minst om man beaktar hur osäkra de positiva effekterna är.
De 100 000 jobben som jobbskatteavdraget påstås skapa på lång sikt är en siffra som bygger på uppskattade effekter och inte mätningar. Det finns ingen empiri som bevisar att jobbskatteavdraget de facto har lett till det ena eller andra. Uppskattningarna är ungefär lika robusta som om en bonde uppskattade att hans höstskörd skulle öka 2 % genom gödselbyte utifrån det faktum att hans kusin hade bytt gödsel och skördat X % mer för två år sedan i en annan del av världen. Bonden har ännu ingen aning om vilket väder det kommer bli och trots all den kunskap och alla de lokala faktorer han tar hänsyn till är beräkningen behäftad med extremt stor osäkerhet. Kanske håller tjälen i sig fram till maj, eller det blir en torr sommar (finanskris) och han kan mycket väl skörda 3 % mindre än förra året. Det finns på grundval av forskningen anledning att tro att ett framtida scenario med jobbskatteavdraget leder till fler arbetade timmar än ett scenario utan jobbskatteavdraget, men det är mycket osäkert exakt hur mycket effekt gödselbytet kan sägas få vid varje implementering, givet alla de komplexa processer som avgör en bondes skörd, eller än mer komplext, arbetslösheten i ett land.
För att stanna ett ögonblick vid analogin med bonden. De flesta är överens om att anledningen till den höga arbetslösheten är strukturomvandlingar på arbetsmarknaden och den globala finanskrisen. Detta skulle kunna liknas med frost, eller en ovanligt regnfattig sommar. Jobbskatteavdraget är en reform som i första rummet påverkar grödornas motivation att gro, denna motivation spelar mindre roll så länge jorden är frusen.
Därför argumenterar regeringen, med allt mer emfas på senare år, att jobbskatteavdraget också tinar frosten. Det vill säga ökar efterfrågan på arbetskraft. Det ska ske på två sätt. Dels genom att mer pengar i plånboken för anställda gör att kraven på löneökningar minskar och därmed på längre sikt ökar utrymmet för företagen att anställa, och här har också regeringen rätt: det finns viss evidens för att dämpade löneökningskrav infunnit sig som en konsekvens av jobbskatteavdraget, vilket man dock inte gärna skyltar med av förståeliga skäl. För det första är det väl inte direkt väljargodis att visa på positiva effekter genom lägre löner och för det andra väcker det frågan huruvida företagen väljer att anställa mer eller tar ut mer vinst till följd av det ökade utrymmet. I effektiviseringens och vinstkravens tidevarv känns det senare mer troligt än det förra.
Det andra sättet jobbskatteavdraget enligt regeringen ska öka efterfrågan på arbetskraft är att mer pengar i plånboken leder till ökat utrymme för konsumtion som ska sätta fart på tillväxt och därmed efterfrågan på jobb. För varje krona som utrymmet för privat konsumtion ökar torde dock utrymmet för statlig konsumtion minska med samma mängd. Det framgår inte av argumentationen varför en krona statlig konsumtion leder till mindre tillväxt än en krona privat konsumtion. Dessutom, om man beaktar det förra argumentet om dämpade löneökningskrav torde detta, om det stämmer, försvaga konsumenternas aggregerade köpkraft.
Ett annat argument för jobbskatteavdraget är att minska utanförskapet genom att stärka incitamenten för ”de i utanförskap” att söka sig in i arbete. Det vill säga öka skillnaden i plånboken mellan de som jobbar och inte jobbar. Vad som ”glöms bort” i denna argumentation är att en stor del av det negativa i upplevelsen av att befinna sig i utanförskap är den upplevda skillnaden i ens egen levnadsstandard gentemot levnadsstandarden hos de som jobbar. Jobbskatteavdraget förstärker denna skillnad och därmed intensiteten i en av de viktigaste negativa dimensionerna av utanförskap. Det framstår som rent absurt att genom osäkra kvantitativa effekter argumentera att jobbskatteavdraget minskar utanförskapet när det kvalitativt sett definitivt förstärker detsamma.
Slutligen, simuleringsmodellerna som regeringen använder för att beräkna jobbskatteavdragets effekter innehåller extremt tveksamma antaganden. Modellernas riktighet förutsätter att normbildningen kring arbetsmotivation är extremt känslig för små förändringar i ekonomiska incitament. I min kvalitativa intervjustudie kring arbetsmotivation och ekonomiska incitament bland människor som står utanför arbetsmarknaden tycks det som att ”de i utanförskap” opererar på en mycket högre abstraktionsnivå än den nivå som modellerna förutsätter.
Thomas Högman
Studerar statsvetenskap på Stockholms Universitet
