Det är, på sätt och vis, passande att Ruben Östlund är vår tids mest hyllade svenska regissör, numer även Guldpalmsvinnare – det mest upphöjda pris filmvärlden har att erbjuda. Ett dåd Bo Widerberg, Roy Andersson eller Ingmar Bergman aldrig lyckades med. Det är passande eftersom Östlund slår igenom som konstnär med De ofrivilliga, från 2008, fortfarande hans bästa film, under den tid då den borgerliga alliansregeringens pund vägde som tyngst, eftersom han byggt sin karriär på att peta en välbeställd medelklass i magen. Det kulminerar med Turist från 2014, där den parodiskt reinfeldske medelklassmannen dissekeras.
Det blir märkligt, därför, när han inte längre har samma tydliga tidsanda att kämpa emot i sin nya film, The Square, som vann den sagda guldpalmen i Cannes tidigare i år. Filmen handlar om Christian, den konstnärlige ledaren för ett stort museum för modern konst som ligger i vad som brukade vara Stockholms slott. Handlingen, som den är, börjar när Christian får sin plånbok, sin mobil och sina manchesterknappar stulna. Det finns flera pågående spår under tiden men det är i den konflikten som Christians krig med kvinnor, invandrare och tiggare börjar, de mål som den borgerlige mannen har att sikta in sig på när den når peak brist på självreflektion. Där Östlunds tidigare filmer, med ett precist lasersikte, använde sig av ironi och postmodernism för att lägga skulden hos tittaren snarare än ansvaret hos konstnären kryper det i The Square fram en reaktionär rasism som inte längre går att avfärda som talepunkter runt filmen. Det påminner om Joel Schumauchers Falling Down, i vilken Michael Douglas nyligen avpolletterade tjänsteman hämnas på världens orättvisor genom att slå sönder koreanska kiosker med baseballträn, skjuta i taket på snabbmatshak och trakasserar vägarbetare, fast i ultraborgerlig miljö. Det är som att uppleva en punschonkels feberdröm, inifrån.
Östlund har alltid anlagt en image av sociologisk forskare. Det var tydligare i de tidigare filmerna, där han lät scener utspelas nästan i utkanten av sig själva i olidligt långa statiska tagningar av mänsklig felkommunikation och manipulation. Och de bästa scenerna i The Square har precis den sortens analytiska blick på hur människor hanterar det största av de östlundska temana: den dåliga stämningen. För att ta ett exempel finns det en scen där Christian har legat med en kvinna och morgonen efteråt vägrar lämna från sig kondomen, vilket leder till en förlängd dragkamp som egentligen bara handlar om Christians sårade ego. Men fler är de scener där, till exempel, ingen riktigt vågar ryta till när en man med tourettes stör en konstnärs Q&A. Det är en provokation, ja, men utan syfte eller riktning. Och i slutändan bekräftas, till och med i förnedring, Christians överlägsna position genom att aldrig på allvar behöva möta konsekvenserna av sina handlingar.
Det betyder att Ruben Östlund i förlängningen alltid blir förlåten av sin borgerliga publik. Han tar rollen som hovnarr utklädd till vetenskapsman och säger att det inte gör något att han attackerar de väl besuttna i samhället eftersom han i slutändan förlåter dem deras förutfattade meningar och elitistiska världsbild. En världsbild i vilken en tiggare är samma skrot och korn som en irriterad konstnärlig ledare; att en närhetstörstande kvinna är ovärdig hans uppmärksamhet; att en invandrarpojke inte förtjänar någon ursäkt för dåligt beteende. Ruben Östlund är Sveriges största filmregissör. Och han är kanske den konstnär vi förtjänar. Men bara det bästa borde vara gott nog åt folket.
David Sindmark Hörnfeldt
Libertas redaktion
