Erik Solfors

Amerikas Förenta Stater är i många Europeérs ögon ännu the “Beacon of Democracy”, en evigt strålande symbol för frihet, demokrati och kapitalism. Befrielsen av Europa från nazismen hade inte varit möjlig utan USA, men innebär det att USA verkligen är the “Beacon of Democracy”?…

O say,

USA är en av världens äldsta ännu existerande republiker, dess konstitution har, med olika tillägg, existerat obehindrat sedan den 4e mars 1789, bara två månader innan den Franska Revolutionen start den 5e maj 1789. Den förmoderna amerikanska historien består i huvudsak av fyra för oss relevanta event, Manifest Destiny, Monroedoktrinen, Wilsonianismen och Trumandoktrinen. Jag kommer att snabbt och kortfattat försöka förklara dessa begrepp, men rekommenderar att ni själva läser mer om dessa för att få en djupare förståelse. Manifest Destiny var en policy under 1800-talet som byggde på den kulturella idén att det var USAs öde att kontrollera och “civilisera” hela den nordamerikanska kontinenten, från öst till söder. Det var detta “öde” som rättfärdiga den amerikanska expansionen västerut som ledde till krig med kvarvarande ursprungsbefolkning på de amerikanska slätterna och med grannländerna Mexiko och Brittiska Kanada. Monroedoktrinen var en utrikespolitisk doktrin (påbörjad år 1823) som byggde på idén att USA skulle försvara den Nya världen (Nord- Central- och Sydamerika) från europeisk kolonialism och imperialism. Denna doktrin skulle själv under 1880-talet utvecklas i en mer imperialistisk riktning, då målet övergick från försvarande till ekonomiskt och politiskt underställande och integrerande av de Latinamerikanska länderna med den amerikanska ekonomin. Den första Pan-Amerikanska konferensen hölls 1889. Doktrinen skulle under slutet av 1800-talet och under 1900-talet rättfärdiga amerikansk imperialism på den amerikanska kontinenten. WIlsonianism – aka Wilson Doktrinen – är namngett efter den amerikanska Presidenten Woodrow Wilson (1913-1921) som förespråkade internationellt samarbete och liberalism. Han är en av de första förespråkarna av vad som blev efter Första Världskriget blev Nationernas Förbund (League of Nations), Förenta Nationernas (United Nations) föregångare. Han förespråkade även en expandering av Monroedoktrinen från att endast gälla den amerikanska kontinenten till att istället omfatta hela världen. Wilson själv menade att demokrati och liberalism skulle spridas genom att den fria världen visade upp sig som modeller att efterfölja, istället skulle hans doktrin användas för att påtvinga den amerikanska viljan på andra länder. Trumandoktrinen var en doktrin som uppkom efter Andra Världskrigets slut och Kalla Krigets start. Doktrinen byggde på teorin om en dominoeffekt där socialismen, som representerades av Sovjetunionen, skulle spridas från land till land och att USA till varje pris skulle motarbeta detta.

does that star-spangled banner yet wave

Under 1900-talet öppnade USA upp sig för omvärlden efter att ha under 1900-talets början och mellankrigstiden isolerat sig från omvärlden och blev en av segrarna efter Andra Världskriget. Amerika tog nu över rollen som den ledande stormakten, en roll i huvudsak Storbritannien men även Frankrike tidigare haft, endast utmanad av det socialistiska Sovjetunionen. Från och med nu började en ny epok i amerikansk utrikespolitik, man skulle försvara liberalismen, demokrati och kapitalismen i hela världen mot det röda Sovjet som nu kontrollerade hela östeuropa. De första tillfällena USA fick för detta var i Grekland och Kina. I Grekland hade väststödda kommunistiska partisaner lyckats ta tillbaka hela Grekland från tysk ockupation. När kriget sedan tog slut drog västmakterna tillbaka sitt stöd och stödde istället den grekiska monarken och dennes icke-valda regering som 1946 landsteg för att ta tillbaka Grekland från de kommunistiska partisanérna som vägrade erkänna monarken och dennes regering. Kina var fortfarande i sitt egna inbördeskrig mellan Mao’s kommunister och Kuomintangs nationalister, USA beslutade att stödja Kuomintang i ett försök att stoppa spridningen av kommunism till Asien.

O’er the Land of the Free

Med kunskap om de olika idéer och doktriner som påverkat amerikansk utrikespolitik från 1800-talet till modern tid så kommer jag nu att ta upp alla länder USA genomfört eller stöttat en statskupp i, ockuperat eller på annat sätt störtandet av regeringen för egen imperialism (OBS räknar inte med Första Världskriget eller Andra Världskriget), kommer skriva varje tillfälle tillsammans istället för separat:
– Kungariket Hawaii – 1893 – Statskupp + annektering
– Kuba – 1899, 1906-1909, 1953-1958, 1959-2000 – Ockupation + statskupp + invasion + mordförsök
– Columbia – 1903 – Stödde Panamansk självständighet för att ockupera land för Panamakanalen
– Honduras – 1903-1925, 2009 – Statskupp + invasion + ockupation
– Nicaragua – 1909-1910, 1912-1933, 1981-1990 – Statskupp + invasion + ockupation + inbördeskrig
– Mexiko – 1913-1919 – Statskupp + ockupation
– Haiti – 1915-1934, 1991 – Statskupp + ockupation
– Dominkanska Republiken – 1916-1924, 1961, 1965-1966 – Statskupp + ockupation
– Kina – 1945-1949 – Inbördeskrig
– Grekland – 1947-1949 – Inbördeskrig
– Costa Rica – 1948 – Demokratiskt vald president störtades
– Albanien – 1949-1953 – Försök till statskupp/inbördeskrig
– Syrien – 1949, (1956-57) 2006-nutid – Demokratiskt vald president störtades + inbördeskrig
– Egypten – 1952 – Stödde militärkupp mot monark
– Iran – 1952-1953 – Statskupp mot folkvald premiärminister
– Guatemala – 1954 – Demokratiskt vald president störtades
– Paraguay – 1954 – Stödde militärkupp mot demokratisk president
– Indonesien – 1957-1959, 1965-1967, 1997-1998 – Statskuppförsök + bombande av infrastruktur + stöd av massmord och politisk repression
– Libanon – 1958 – Inbördeskrig
– (Syd)Vietnam – 1959-1975 – Stödd statskupp mot Sydvietnams diktator + Inbördeskrig
– Irak – 1959, 1963, 1992-1996, 2003-2011 – Statskupp + kuppförsök + invasion
– Kongo – 1960-1965 – Inbördeskrig + mordförsök på Presidenten
– Laos – 1960- 1975 – Inbördeskrig
– Brasilien – 1961-1964 – Stödde militärkupp mot demokratisk president
– Kambodja – 1967-1975, 1979-1993 – Inbördeskrig + anklagade för att ha stött Röda Khmer mot Vietnam
– Chile – 1970-1973 – Stödde militärkupp mot demokratisk president
– Bolivia – 1971, 2019 – Stödde militärkupp mot demokratisk president + stöd av politisk repression och statsterrorism
– Uruguay – 1973 – Stödde militärkupp mot demokratisk president
– Etiopien – 1974-1991 – Inbördeskrig
– Angola – 1975-1991 – Inbördeskrig
– Afghanistan – 1979-1989, – Inbördeskrig + invasion
– El Salvador – 1980-1992 – Inbördeskrig – stödde militärdiktatur och politisk repression
– Chad – 1981-1982 – Statskupp
– Grenada 1983 – Invasion
– Panama – 1989-1994 – Invasion
– Jugoslavien – 2000 – Inbördeskrig
– Venezuela – 2002, 2019 – Statskuppförsök
– Palestina – 2006-2007 – Uppmanade start av krig av Fatah mot Hamas-regeringen
– Yemen – 2015-nutid – Stöd till Saudiarabiens intervention i inbördeskriget

Detta är 39 länder totalt som jag räknat upp, att läsa denna listan påminner en om den populära Animaniacs låten “The nations of the world” där en av karaktärerna sjunger alla världens länder som han pekar ut på en, felaktig, världskarta. Uppmärksamma att alla dessa länder inte var demokratier vid amerikansk intervention men många var det, speciellt i Latinamerika. Jag har ej heller tagit upp det aktiva militära och ekonomiska stödet USA givit åt Latinamerikanska militärdiktaturer genom bland annat Operation Condor som ledde till vid spred politisk repression, statsterrorism och massmord i Latinamerika.

And the Home of the Brave

Jag ska nu gå in mer på två av dessa länder som jag nämnt och förklara mer i detalj om de specifika omständigheterna och på vilket sätt USA agerat för att byta ut ett styre. Jag kommer att gå igenom följande länder, Kuba och Bolivia.

Kuba

Kuba var och är en viktig strategisk punkt ekonomiskt och militärt i centralamerika, något USA eftersträvat att kontrollera sedan 1820-talet och Manifest Destiny. Det fanns tankar och förslag på att erövra eller annektera Kuba till USA under 1800-talets mitt. Men då Kuba hade slaveri så var frågan splittrad mellan nordstaterna och sydstaterna, frågan skulle tillslut försvinna under lång tid när inbördeskriget tog slut 1865 och slaveriet förbjöds i hela USA. Kuba var fram tills 1898 en spansk koloni som under det Spansk-Amerikanska kriget förklarade sig självständigt. Istället för att få direkt självständighet ockuperades Kuba i tre år av USA för att “övervaka den demokratiska processen” på Kuba. Under dessa tre år styrdes Kuba i praktiken av en amerikansk guvernör, med andra ord hade Kubas folk dött för att byta ut en kolonialmakt mot en annan. Kuba fick inte ens delta i fredsförhandlingarna i Paris. Ilskan över detta svek från USA och väst skulle skära djupa sår som skulle vara länge. Under dessa tre år av ockupation tvingades det kubanska styret underteckna och införa Platt Amendment i den kubanska konstitutionen. “Joint Resolution of Congress Respecting Relations between the United States and Cuba”. Det är det fullständiga namnet på den resolution som gick igenom i den amerikanska kongressen där man erkände kubansk självständighet och blev en del av den kubanska konstitutionen 1901. Den innebar att Kuba inte fick ge något land en styrande makt över kubansk inrikes och utrikespolitik, någon form av kolonialisering av ön och förbjöd Kuba från att ge andra länder rätt till marinbaser och militära baser på Kuba. Platt amendment var en del av den kubanska konstitutionen, som USA tvingade Kuba att godkänna under de tre år som Kuba ockuperades av amerikanska soldater direkt efter självständighetskriget. Denna punkt gav USA rätten att intervenera och använda sig av amerikansk militär på kubansk mark för att hålla ordning på Kuba, när så de fann det nödvändigt. Den skulle också skydda Kubas självständighet och skydda amerikanska handelsintressen på Kuba. USA gavs också rätten att övervaka den kubanska handeln och utrikespolitiken. Dessutom gav det Guantanamo Bay till USA som marinbas.

Här är några exempel på när amerikanska soldater gick in i Kuba, med eller utan den kubanska regeringens godkännande. 1906 – 1909 ockuperade amerikanska soldater Kuba för en andra gång. Orsaken skall ha varit att den sittande presidenten på Kuba fått avgå på grund av anklagande för valfusk. För att motverka risken av inbördeskrig och skador för amerikanska företag och amerikanska intressen på Kuba så gick amerikanska soldater in för att skydda sina egenintressen och förbereda och övervaka ett nyval. Regeringen på Kuba upplöstes av USA som kunde göra som de ville utan motstånd då Kuba inte hade en egen armé. Denna invasionen bekräftade vad flera kubaner fruktat skulle ske redan vid konstitutionens införande: att Kuba inte var ett riktigt självständigt land. Konflikten slutade med en ny amerikansk guvernör och väntan på nyval.

1908 bildades ett politiskt parti av de svarta kubanerna och mulatterna. Partiet (Partido Independiente de Color) motsatte sig rasdiskrimineringen, krävde jordreform, utbyggnad av allmänna skolor och åtta timmars arbetsdag. Detta kunde inte den vita överklassen i kongressen godkänna och 1910 klubbades en lag igenom som förbjöd alla partier som byggde på rastillhörighet. Hela PIC’s styrelse (som bestod av svarta och mulatter) skulle bli dödade några veckor efter att lagen klubbats. Som följd av det fick de svarta och mulatterna på Kuba nog 1912 och gjorde väpnat uppror i östra Kuba. Regeringen skickade genast ut armén, stödda av frivilliga kreoler och kallade på militärt stöd från den amerikanska marinkåren. Sammandrabbningen slutade i ett blodbad, när kreolerna under de amerikanska soldaternas skydd slaktade de svarta upprorsmännen. Över 3000 svarta/mulatter uppskattas ha dött under detta massmord.

Bolivia

1972 – Statskuppen mot Torres

År 1971 styrdes Bolivia av generalen och presidenten Juan José Torres. Till skillnad från många andra militärer som styrt och skulle komma att styra Latinamerika så var Torres socialist och uppväxt i en fattig Aymara-Metizo familj, Aymara är en av de lokala ursprungsbefolkningarna. Hans socioekonomiska bakgrund och hans vilja till socialistiska reformer gjorde honom mycket populär bland Bolivias arbetare, bönder och infödingar. Hans ekonomiska reformer skulle dock få svårt att stabilisera den bolivianska ekonomin vilket ledde till hans kallelse av en Asamblea del Pueblo (Folkparlament) där alla Bolivias socioekonomiska, etniska, kulturella och religiösa grupper skulle representeras och tillsammans försöka lösa Bolivias sociala och ekonomiska problem.

Torres var starkt emot det amerikanska inflytandet över Bolivia och Latinamerika som han menade var inte annat än ett försök att fortsätta den europeiska imperialismen. Han krävde därför att den amerikanska militären skulle lämna den lokala militärbasen, känd som ‘Guantanamito’. Torres påbörjade även förhandlingar och samarbete med den Argentinska presidenten Salvador Allende, som själv skulle mördas i en CIA stödd militärkupp 1973. Denna politik ledde till externa påtryckningar från den amerikanska ambassadören Ernest Siracusa som hotade med ekonomisk blockad och från the World bank och Inter-American Development Bank som vägrade Bolivia nödvändiga lån för industriell utveckling. Samtidigt som Torres var mycket populär bland majoriteten av befolkningen var regeringen långt ifrån så stabil som man kan tro. Torres var nämligen illa omtyckt bland den bolivianska överklassen, militären och medelklassen vilka planerade att störta honom.

Efter mindre än ett år som president störtades Torres i en militärkupp av generalen Hugo Banzer, stött av USA och militärdiktaturen i Brasilien. Även med starka reaktioner från befolkningen och delar av militären lyckades de reaktionära krafterna ta makten genom hårda medel och repressalier mot demonstranter, strejkande arbetare och oppositionspolitiker. Torres själv lyckades fly i exil men blev 1976 mördad av en högerextrem paramilitär under Bolivianska regimens kontroll som en del av den amerikanska operationen Operation Condor, en operation som gick ut på att övervaka, jaga och mörda socialister, revolutionärer och andra oönskade och driva politiska repressalier och statsterrorism. Allt under USAs ledning. En operation som tros ha lett till 60.000 döda, 30.000 försvunna och 400.000 inspärrade.

2019 – Statskuppsförsöket mot MAS
År 2019 styrdes Bolivia än en gång av en socialistisk politiker med infödings-bakgrund, Evo Morales ledare över partiet ‘Movimiento al Socialismo’ (MAS). Evo Morales drev en aktiv vänsterpolitik och urbefolkning fokuserad politik och arbetade mot amerikanskt inflytande och multinationella företags kontroll över landet. Evo Morales vann presidentvalen 2005 (53,7%), 2009 (64%) och 2014 (61,3%), motståndaren nådde aldrig högre än 28% även efter att oppositionen gått ihop med en gemensam kandidat fr.o.m valet 2009.

I valet 2019 fick Morales 47% av rösterna i första omgången, detta efter att ha genomfört en kontroversiell folkomröstning som gav honom rätten att ändra i konstitutionen så att han kunde kandidera igen som president. Oppositionen som denna gång lyckades nå hela 36%, det högsta man nått på över ett decennium, beslutade sig för att anklaga Morales och MAS för valfusk. Dessa anklagelser upprepades och förstärktes av västerländsk media, EU och OAS, Organisation of American States.

Efter demonstrationer, startade av oppositionen, och krav från andra länder om nyval gick Morales den 10e november ut med att nyval skulle hållas. Samma dag avgick både Morales, hans vice-president och även Parlamentets talman samt Senatens talman (båda medlemmar av MAS) efter påtryckningar från militären. Detta ledde till att Senatens andre vice-talman Janine Àñez, medlem i det högerextrema oppositionspartiet ‘Movimiento Demócrata Social’ (MDS) (med rötter ur den högerextrema militärdiktaturen under Hugo Banzer) blev tillträdande president tills nyval kunde hållas.

 

Följande är en beskrivning över Áñez-regimens ageranden under dess första månad, kom ihåg att regeringen endast har mandat att förbereda för extraval, det är alltså inte en vanlig regering och saknar stöd i parlamentet och senaten.

• Den 10e-11e november, Áñez första handling som “president” var att hållandes bibeln i sin hand proklamera att “Gud har återvänt till (President)Palatset”.
• Den 13e november valde hon sitt kabinett, varav inrikesministerns första handling var att hota oppositionen, och byta ut den högsta militära ledningen.
• Den 14e november bröt man avtal och all diplomati med Venezuela och Kuba men skapade förnyade relationer med USA, något de inte hade mandat att göra. Regeringen beordrade arresteringar av fyra kubanska doktorer, anklagade för agitering och upproriskhet mot “regeringen”. Militärens befogenhet ökade och deras budget likaså.
  
  En ny order (Order 4078) från “president” Jeanine Áñez löd följande: “The personnel of the Armed Forces who participate in operations to restore internal order and public stability will be exempt from criminal liability when, in compliance with their constitutional functions“.
  Detta gav militären rätt att skjuta demonstranter utan juridiska konsekvenser, något militären vägrat göra under Morales. Detta har fått Human Rights Watch, Amnesty International, IACHR (Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter) och UN Human Rights Commission att fördöma “regeringen” och kräva att ordern dras tillbaka.
  Samma kväll anklagar Kommunikationsministern, och “presidenten”, Jeanine Áñez journalister för att vara förrädare om de skriver om händelserna, att de kan sättas inför rätta och att hon redan hade listor över dessa journalister. Som respons så varnade Argentina journalister från att besöka Bolivia då de inte kunde garantera deras säkerhet.
• Den 15e november, militären skickas in mot demonstrerande indianer där pro-Morales bönder beskjuts av militär och över 100 skadas och nio dödas. Dessa demonstranter anklagas av “regeringen” för att vara terrorister och utländska turister arresteras anklagade för medlöperi och agitering Däribland en Argentinsk journalist och f.d FARC medlem (vid namn Facundo Molares Schoenfeld) under dennes vistelse på Bolivianskt sjukhus. Under hela regimens styre kom inga bevis fram mot Facundo som ännu satt fängslad utan medicinsk tillsyn.
• Den 16e november, IACHR fördömer “regeringen”.
• Den 17e november, “regeringen” går ut med att man ska skapa en speciell juridisk grupp vars uppdrag är att granska och döma valda medlemmar av oppositionen.
• Den 19e november, åtminstone tio demonstranter beskjuts av militären/polisen, varav ett antal inte ens var delaktiga i en demonstration, enligt UNHRC så har fler dött än vad “regeringen” gått ut med. “Regeringen” anklagar demonstranterna för terrorism och påstår att militären inte avfyrade ett enda skott. “Regeringen” byter ut ledande styrelsemedlemmar av statliga bolag mot “regerings”trogna och lojala individer.
• Den 25e november, fyra medlemmar av MAS arresteras olagligen. Den 30e november, mänskliga rättigheter rörelser från Argentina tar sig till bolivia för att undersöka och intervjua urbefolkningen som besköts den 19e november. De hotas direkt av Inrikesministern:
  “Vi rekommenderar utlänningar som kommer till vårt land, som små svaga fåglar, som försöker sprida lögner och agitera, akta er! Vi håller ögonen på dom, vi förföljer dom, vi ser vad det är de gör!“.
• Den 3e december, “regeringen” presenterar ny anti-terrorist grupp (som är utrustad och klädd likt de latinamerikanska Death Squads från 70-80 talet) vars uppgift är att specifikt jaga utländska “terrorister”.
• Den 8e december, “regeringen” erbjuder de dödades familjer 7000$ var, dock mot att de avstår från att fördöma “regeringens” agerande inför internationell media/organisationer.
• Den 10e december, IACHR undersökning om flera misstänkta fall av massmord mot ursprungsbefolkningen släpps och kom till slutsatsen: “it is appropriate to describe these events as massacres, given the number of people who lost their lives in the same way and at the same time and place, and because the acts in question were committed against a specific group of people. Furthermore, the patterns of injuries that have been recorded point strongly to extrajudicial killing practices.”
  I rapporten står även om ökad tystnadskultur, inskränkande rättigheter och friheter för journalister och att vissa TV- och radioprogram har blockerats.
• Den 12e december, “regeringen” går ut med att man planerar att massprivatisera statliga företag/bolag, något de såklart inte har mandat för.
• Den 15e december, “president” Añez beordrar åklagare att snabbare komma med åtal mot Morales.
• Den 17e december, två journalister och en målare arresteras för agitation, målaren för att ha gjort en bild av 19e november-massakern och journalisterna för att ha skrivit om detsamma.
• Den 18e december, OAS (Organisation of American States) fördömer “regeringen” som samtidigt anmäler Morales i sin frånvaro för terrorism och upproriskhet.
• Den 19e december, “regeringen” påstår att flyktingar från Bolivia inte får yttra sig om sina politiska åsikter. All opposition mot “regeringen” behandlas och klassas som “en internationell konspiration för att störta den sittande regeringen ledd av Morales socialister”, där varje demonstration menas vara organiserad av internationella socialister från Argentina, Mexico, Venezuela och Kuba. Inga bevis har förts fram av “regeringen” medan flera har arresterats utan domstol, dömda för spioneri, upproriskhet, terrorism, landsförräderi eller för att ha “spridit misinformation” om massmorden av ursprungsbefolkningen.
  
  Alla dessa exempel som nämnts skedde inom ramen av en månad från November 2019. Inget av detta förmedlades i västerländsk media och Áñez-regeringen erkändes snabbt av majoriteten av EU, USA, Ryssland, Kanada och Brasilien.
  
  Vid extravalet 2020 vann återigen MAS med 55% av rösterna medan högeroppositionen inte nådde mer än 14%, 28% gick till det näst största partiet FRI (Frente Revolucionario de Izquierda) ett socialdemokratiskt fd Marxist-Leninistiskt parti.
  
  
  Amerikansk Imperialism
  Amerikansk imperialism USAs behandling och relation till Kuba tyda på en imperialistisk expansion av det egna inflytandet. USA annekterade Filippinerna och Puerto Rico efter det Spansk-Amerikanska kriget, vilket gav USA en ny position som imperialistisk makt i den nya världen. En position som USA flitigt utnyttjade i Syd- och Centralamerika under 1900-talets början. Man ersatte europeiska kolonialmakter med en egen imperialism. USAs behandling och relation till Kuba och andra Syd- och Centralamerikanska länder under 1800-1900 talet har setts som imperialistiskt, genom deras ekonomiska, politiska och ibland militärt övertagande och exploaterande av självständiga stater.
  
  Genom majoriteten av Latinamerikansk historia har befolkningen varit under ett imperialistiskt styre, först under Spanien och Portugal genom deras kolonisering och sedan under USA genom ekonomisk, politisk och ibland militärt våldsmonopol. I takt med att motståndet mot USAs makt över de Latinamerikanska republikerna ökade bland det latinamerikanska folket så hårdnade den amerikanska behandlingen befolkning och man började stödja militärdiktaturer och militärkupper för att kunna behålla makten. När sedan kubanerna under socialisten och anti-imperialisten Fidel Castro lyckades störta Baptista och började införa lagar som gick emot amerikanska företags intressen (som landreformer, arbetsrätt och liknande sociala reformer) så försökte USA sig på samma taktik som man använt i Guatemala 1954 – man försökte störta regimen. När detta misslyckades hårdnade det amerikanska greppet om de andra Sydoch Centralamerikanska länderna för att undvika att fler länder skulle följa Kubas exempel.
  
  USA är än idag uppfattat av många som the Beacon of Democracy, men dess historia visar en allt tydligare bild på en imperialistiskt stormakt som inte har några problem med att störta demokratiskt valda regeringar om dessa hotar amerikanska ekonomiska intressen.
  
  Vår moderna syn på imperialismen begränsar sig allt för ofta till kolonial imperialism under 1800-talet, militär imperialism under 1900-talets början i Europa och Japan och sovjetisk imperialism under kalla kriget. Vi glömmer och blundar lätt för den kapitalistiska imperialism som drivits och drivs av kapitalismens högborg – Amerikas Förenta Stater.
  
  
  
  
  “The bestiality of Imperialism… A bestiality that knows no limits, that has no national frontiers. The beastiality of Hitler’s armies is like the North American bestiality, like that of the Belgian paratroopers and that of the French imperialists in Alergia. For it is the very essens of imperialism to turn men into wild, bloodthirsty animals determined to slaughter, kill, murder and destroy the very last vestige of the image of the revolutionary or the partisan in any regime that they crush under their boots because it fights for freedom. The statue of Lumunba destroyed today and rebuilt tomorrow reminds us of the horrific history of the martyrs of the world revolution and makes sure that we never trust imperialism. In no way at all!” – Ernesto “Che” Guevara, 1965