Tusentals svenskar reser till Thailand på semester. Men hur många av dem är insatta i landets politiska läge? Hur ser rapporteringen ut därifrån? Och hur ska vi som socialdemokrater ställa oss till konflikten? Foto: David Longstreath

 

Den svenska rapporteringen om den thailändska medel- och överklassens uppror och demonstrationer har varit av blandad art, där både saklighet och märkliga undertoner anats. På SVTs Text-tv kunde man i februari bland annat läsa en kommentar till att den dåvarande premiärministern Yingluck Shinawatra hade utlyst nyval som löd: – ” Syftet med valet var att garantera henne att sitta kvar”. En liten sak kanske, men det är inte utan att en frågar sig om ett parti som ställer upp till val rimligen kunde ha andra förhoppningar än att vinna det?

 

Medias rapportering från händelserna, som förvisso nu avtagit, har till och från känts ensidig och snudd på förhoppning om demonstranternas framgång. En slags yra över att få störta vad som nästan framställs som en diktatur – den dåvarande demokratiskt valda regeringen. Och nyss hemkommen från detta mitt andra hemland vill jag försöka mig på att ge ett annat perspektiv på saken.

 

Upprorets kärna kan kokas ner till kravet på inskränkande av folkmajoritetens rätt att få välja vem som ska styra Thailand. Upproret konkretiserade sitt krav i det man kallade för ”Folkets råd”. Men tanken med förslaget är inte att rådet ska utses av folket, det tycks helt enkelt inte den thailändska medel- och överklassen tro att den övriga befolkningen i Thailand – den utanför elitens Bangkok – har vett nog att klara av. Folkets råd ska ersätta demokratin. Och nu har den gulskjortsklädda medel- och överklassen till synes fått som den vill. En militärjunta har i vanlig ordning och med vapen i hand, samt med de sedvanliga korruptionsanklagelserna avsatt en ”rödskjorts”-regering under förevändningen att ställa allt till rätta. Och där har den suttit sedan den 22 maj i år.

 

De har förvisso inte infört ett folkets råd, men uppenbart inte långt ifrån. Istället styrs numera landet av en myndighet under namnet ”National Council for Peace and Order”, på svenska ”Nationella rådet för fred och ordning”, där militären naturligtvis är den styrande faktorn. Och det märks. Det är numera olagligt att kritisera kuppen. En bokhandel som fungerat som samlingsplats för demokratiska krafter har stormats, soldater har gått in i hem för att leta upp saker som kan förknippas med den störtade regeringen såsom kepsar, tröjor, flaggor och böcker, många av den avsatta regeringens ledare har gripits och förbjudits att någonsin verka politiskt igen, rapporterade SVT den 6 juni i år.

 

I den här konflikten är det inte demokrati som ska införas, det är ingen kamp mot en korrumperad regering. Detta är en reaktion mot det för det etablerade samhället farliga med demokratin – folkmakten.

 

Med dagliga tv-sändningar om militärens gärningar i civilsamhället och en nysläppt ”pop-
låt” om juntans egen storhet förklarar den att den kommit till landets och folkets undsättning i en djup och svår kris. Den här låten har gått varje dag i thailändsk tv, och självklart med engelsk undertext så att även turister ska förstå vad som, enligt juntan, försiggår i landet.

 

”As the nation is in imminent danger, with raging flame,

Let us be the one who help, before it’s too late

To bring love back, how long will it take?

Please wait. We will get through this conflict”

 

 

“To bring love back, how long will it take?” sjunger rösten i musikvideon. Ja, den frågan tycks juntan nu själv redan ha svarat på. General Prayuth, kuppledaren, har meddelat folket att oktober 2015 blir det lämpligt att hålla val igen. Är det nu folket ska tacka? Lika intressant som absurditeten i föregående är att denne general anklagats för att ha planerat kuppen tillsammans med de demonstrerande gulskjortornas ledning. Något dessa självklart förnekat, men det skulle inte förvåna.

 

Detta är en militärkupp, där makten tagits med våld. På annat sätt tycks faktiskt inte den thailändska elitoppositionen klara av att ta makten i Thailand – arbetare- och bondeklassen i landet är helt enkelt för stor.

 

Det bör kanske nämnas att det inte är första gången det är protester och stora demonstrationer i Thailand. Senast 2010 var det rödskjortorna som mobiliserade till folkdemonstrationer mot den dåvarande gulskjortsregeringen – som även den tillsattes genom statskupp. Tankarna går osökt till det gamla Pinochet-Chile, om än förtrycket är svårare att jämföra. Och vi som socialdemokrater måste förstå att en rörelse vars kamp består i att införa diktatur på detta sätt inte får romantiseras, när den i grunden handlar om att tygla och slå ner folkviljan.

 

För än en gång visar det sig vara en typiskt borgerlig reaktion där maktprivilegier upplevs gå förlorade när arbetarklassen tillåts rösta på vad den vill. Upplevs, i den mening att det säkerligen går att diskutera på vilket sätt rödskjortorna i maktposition egentligen överfört makt från eliten till folket, och förbättrat situationen för den klass som röstar på dem.

 

Det är vårt ansvar som socialdemokrater att ta avstånd och fördöma denna fars. Än viktigare blir det att fördöma detta illdåd mot folkviljan med tanke på hur många svenskar som ständigt reser till och från Thailand, en av de mest populära turistorterna för vårt lands befolkning.

 

En militärkupp är inget annat än en militärkupp. De röda, när det begav sig 2010, fick ingen militär hjälp för att avsätta den gula regeringen, då ledd av Abhisit Vejjajiva. De röda gick till valurnan. När den senast demokratiskt valda premiärministern, Yingluck Shinawatra, utlyste nyval i februari i år på grund av oroligheterna på Bangkoks gator, blockerade gulskjortorna vallokalerna. Det säger en del om den rörelsen och vad den kämpar för.

 

Alexander Petersson
Studieledare, Sapere Aude