Den vetenskapliga processen är uppdelad i teori och metod. Vetenskapen fungerar inte utan att båda delarna finns med och stämmer överens med varandra. Val av teori är beroende av metod och metod av teori. Det är även viktigt för en forskare att kunna förklara dessa delar för att försäkra sig om transparensen i det som görs. Det är även viktigt att det finns en balans mellan teori och metod. För mycket teori gör verkligheten för komplex, och det finns en risk att man tappar bort sig själv i abstrakta termer. För mycket metod medför att det blir svårare att applicera teorin på verkligheten. Kom ihåg också att val av metod påverkar vilka resultat man kommer fram till i sitt vetenskapliga arbete. Det är alltså möjligt att välja metod till sin problemformulering för att få fram ett på förhand givet resultat.

Till exempel: McDonald’s tar fram en studie för att bevisa att man inte går upp i vikt av Coca-Cola. Metoden: ett gäng femtonåringar dricker ett glas i veckan under två månader. Resultat: femtonåringarnas förtäring av Coca-Cola påverkar inte deras kroppsvikt. Detta resultat kan sedan användas i marknadsföringssyfte.

Med den här kunskapen kan vi nu undersöka några politiska skeenden. Låt oss blicka tillbaka till perioden 1850-1890. Det är under denna period som de moderna politiska och vetenskapliga institutionerna kommer på plats. Den franska revolutionen har ritat om den politiska kartan och utvecklingen har kommit olika långt i olika länder. Vissa länder har någon form av demokrati, medan andra styrs av en enväldig härskare. I de mer demokratiska länderna får medborgarna vissa verktyg för att påverka samhället, men de i de andra länderna har inte några verktyg alls.

I de demokratiska länderna kan då medborgarna ägna sig åt både teori, det vill säga läsa litteratur för att förstå hur verkligheten hänger samman, och metod, till exempel engagera sig politiskt, få vissa politiska uppdrag och demonstrera. Detta för att få fram resultatet: en önskvärd samhällsutveckling. I de länder som styrs av en envåldshärskare är medborgarna hänvisade till teori. Metoden politiskt engagemang får resultatet ond bråd död eller fängelse. Värt att notera är att många av de viktigaste teoretikerna har suttit i fängelse eller tvingats i exil i sådana länder. Bristen på metod medför att de ägnar sig åt teoretisk utveckling och abstrakta tankar, samtidigt som medborgarna saknar verktyg för att uppnå politisk förändring. Detta leder till en radikalisering av teorin.

Låt oss nu använda denna analys för att förstå samtiden. De teoriinriktade har läst massor med böcker och varit på mängder av seminarier. Samtidigt saknar dessa personer verktyg att genomföra sina idéer i praktiken och får därför inga uppdrag. De är därmed hänvisade till sina böcker och seminarium. De metodinriktade har inte hunnit läsa så mycket eftersom att de haft fullt upp med sina uppdrag. Över tid blir de bättre på olika metoder, vilket leder till att de ständigt blir bättre på att uppnå resultat (genomdriva politiska reformer). Detta innebär att de även i framtiden får politiska uppdrag eftersom målet med politiken är att uppnå resultat.

De metodinriktade avfärdar teoretikerna som alltför radikala, dels för att teorin är allt för komplex för att användas tillsammans med en rimlig metod. Samt att teorin har för hög abstraktionsnivå. De teoriinriktade anser att de metodinriktade personerna är antiintellektuella eftersom att de inte kan föra sig med de rätta termerna, och att resultaten inte hänger samman med teoretiska antaganden. Liksom vetenskapen är den politiska processen beroende av båda dessa delar för att få transparens i systemet. Utan metod blir inget gjort, och utan teori är det ingen som förstår vad som händer.

Oskar Johansson

Libertas redaktion

Bild: Komposition VII, Vassilij Kandinskij