När Första maj blivet en röd dag som alla andra förlorar den sitt syfte. Idag den andre maj är det mulet i Malmö och tankar från gårdagen tränger sig på. Jag tog bussen ner till Stortorget där tåget skulle samlas inför avmarsch. Nu slapp jag cykla vilket förvisso var gött, men det är, i ett större perspektiv, bekymmersamt.

Första maj kom till för att demonstrera makt. När de produktiva krafterna i samhället lägger ner för en dag visar de omedelbart hur viktiga löntagarna är för att de kapitalstarka ska få någon utdelning på vad de äger. Man visar att löntagarna måste respekteras och deras krav tas på allvar. För utan dem stannar allt. Det möjliggör helt andra frågor på den politiska dagordningen och det innebär ett erkännande av de maktmotsättningar som finns i samhället och politiken.

Och makt är helt livsviktigt i politiken. Jag tror att ‎Kristin Linderoth har rätt. I sitt förstamajtal sade hon:

‎”vår uppgift är inte att övertyga folk om att ett jämlikt samhälle är bra. Det tycker redan de flesta. Vår uppgift är i stället att visa ett jämlikt samhälle faktiskt är möjligt.” (citerad genom Daniel Johansson)

Om det är så är det inte främst våra värderingar och mål folk tappat tron på utan våra maktmedel. Sina maktmedel skulle man också kunna säga eftersom det är en demokrati vi verkar i. Och därför är det djupt bekymmersamt att så många arbetar på Första maj. Vad säger det om vänstern, medborgarna, löntagarna? Att med lite OB-tillägg och en annan ledig dag som kompensation så blir dagen då vi skulle demonstrera makt jämförbar med pingst.

Gårdagen började soligt, men övergick sedan i snålblåst och regn. Passande kanske för en dag som sedan 1939 inte längre är en dag löntagare tar i anspråk. Istället är det en från riksdagen sanktionerad söndag och då är det kanske inte konstigt att Muf också ger sig ut på gatorna. Vad som slog mig när jag drog upp kragen och traskade hemåt var att det kanske är dags att lägga ner Första maj. Inte för att resignera utan för att hedra de som faktiskt tog den frihet de förtjänade.

För vill vi nå framgång, som vänstern hade under början av 1900-talet, måste vi vara beredda att satsa något precis som de gjorde. Istället för en tandlös demonstration som i Malmö lockade 0,5% av befolkningen och inte demonstrerar något annat än möjligtvis lite sammanhållning bland partifunktionärer borde vi börja diskutera möjligheterna till en generalstrejk. Om allt stängde ner en dag, inte för att det var dyrt med OB-tillägg utan för att arbetarna inte kom dit, och bussarna slutade gå, hade det varit betydligt lättare att peka på hur svårt det är att föröka sitt kapital utan villig arbetskraft. Då hade jag fått cykla till Stortorget. Men väl där hade det varit betydligt lättare att med tillförsikt kräva anständiga villkor för folkflertalet i Sverige.

En del bitterhet kanaliserades i att läsa igenom vad Rosa Luxemburg 1913 skrev om arbetarnas majfirande: