Rättviseförmedlingen pushar för fler kvinnor inom områden där män är överrepresenterade. Kvinnor kan, håll i hatten, hjärnforska, spela skivor, leda debatter, analysera rättssystemet och mycket, mycket mer. Efter över ett år av ”kolla, dom finns” vill man nu diskutera påståenden som ”dom vill ändå inte!” med kampanjen Tacka Ja.

Min bild är följande. Män tackar ofta ja redan innan de vet vilket ämne som står i fokus. Män är i regel bättre på att känna självförtroende inför en uppgift och på att peppa andra män till att tacka ja. Kvinnor är bra på att peppa män till att tacka ja men mindre bra på att ge varandra cred. De är dessutom ofta uppfostrade att visa överdrivet stor sympati för kvinnor som tackar nej (det är helt okej, du måste inte!).

Det finns undantag, förstås, och nog generaliserar jag i viss mån. Men, och det här är viktigt, om vi inte uppmärksammar och åtgärdar de strukturella problem som ligger bakom den här pinsamma uppdelningen kommer vi att stå och stampa i ”dom vill ändå inte!” i tid och evighet. Det duger inte. Varken inom socialdemokratin eller på annat håll i samhället.

Kampanjen Tacka Ja angriper argumentet ”dom vill inte” utifrån tre viktiga frågor:

1. Är det så att “Dom inte vill”?

2. Vad beror det i så fall på?

3. Vad kan vi göra åt det? Både de sammanhang som vill berikas av fler, och de som skulle vilja delta.

Tummen upp, Rättviseförmedlingen!