En av vänsterns främsta världsnamn drar fulla hus vart hon föreläser och nu har hennes senaste kommit på svenska. Ludvig Fahlvik har läst Naomi Kleins redogörelse för hur vi inte kan både stoppa klimatförändringarna och bevara nuvarande ekonomiska system. Vi måste välja.
Naomi Klein: Det här förändrar allt: kapitalismen kontra klimatet
Ordfront
2015
Naomi Klein gör det som så många av oss längtat efter. Hon gifter hållbarhet och ekologism med en antikapitalistisk systemkritik. Det är ett giftermål som de flesta socialister länge sett som självklart. Vår ekonomi är i krig mot planeten, mot den ekologiska mångfalden och mänsklighetens välmående och rena överlevnad. Det här förändrar allt är en uppgörelse med falska filantroper, en passiv miljörörelse och den själlösa ekonomi vi alla tvingats till att omfamna.
Varför är det ingen som agerar mot mänsklighetens största hot någonsin – den annalkande klimatkatastrofen? Hur kommer det sig att det finns oändligt med politisk vilja så snart det handlar om att resa taggtråd mot flyktingar eller skärpa övervakningen, medan klimatkollapsen inte genererar någon som helst aktion? Därför att, förklarar Klein, de lösningar som krävs för att på allvar ta itu med miljöproblemen står i skarp konflikt gentemot vår tids härskande ideologi: kapitalismen. Inte sedan 1920-talet har makt och kapital varit så ojämnt fördelat som nu. Den härskande elitens inflytande över produktionsmedel, media och politik har inte varit så här absolut på hundra år. En aktiv politik för att neutralisera eller förmildra hoten mot miljön strider direkt mot denna elits intressen.
Det låter hopplöst. Men Klein har gett upphov till en mycket lösningsorienterad skrift. Det här förändrar allt är inte Uppenbarelseboken där allt barkar åt helvete. Men lösningen på denna enorma existentiella utmaning är, till skillnad från vad många andra hävdar, ekonomisk och inte teknologisk. Den tekniska utvecklingens frälsande kraft är en chimär, skriver Klein, och framhåller i stället hur bättre stadsplanering, kortare arbetsdagar, kollektivtrafik, förnyat jordbruk, cykelbanor och framförallt program för att minska utsläppen är lösningar för att bromsa den oroväckande klimatutvecklingen. Medan somliga ropar efter mer kärnkraft (som överhuvudtaget inte är ett miljövänligt alternativ) eller efter klimatmanipulation så som att fylla hela stratosfären med sulfat (en mycket dålig idé) föreslår Klein något så hädiskt som en noggrant planerad ekonomi. I stället för att lindra symptomen måste vi bota sjukdomen.
Klein skriver hur “hjärtpunkten i vår ekonomiska modell” är “väx eller dö”. Detta är cancercellens logik. Sedan 1980-talet har varje propå om att göra direkta politiska ingrepp för att hejda den fria marknaden bemötts med fientlighet och motstånd. Det finns inte på kartan att para en progressiv miljö- och klimatpolitik med den barbarkapitalism som äger spelplanen i dag. För att åstadkomma den minskning av koldioxidutsläpp som krävs i nuläget måste det till en så aggressiv uppgörelse med ekonomi, energi, kulturbeteende och konsumtion att marknaden och kapitalet aldrig kommer att gå med på det frivilligt. De enda gångerna som utsläppen har minskat under modern tid har varit under ekonomiska sammanbrott eller djupa depressioner.
Fossilindustrin, en stabil komponent av den ekonomiska eliten som dessutom besitter enorm politisk makt, kommer inte att upphöra att existera på eget initiativ. Dess profittörst har man både underskattat och haft överseende med. Oljebolagen har plöjt ner förmögenheter i teknikutveckling med syfte att kunna utvinna svåråtkomliga fossila bränslen i havsdjupen och skiffer för att hålla aktieägare nöjda. Marknadskrafterna kan absolut generera teknisk utveckling. Det är bara det att den teknologi de utvecklar är ett hot mot mänsklig överlevnad. Fossilindustrins destruktiva natur rör sig inte enbart om växthuseffekten, oljeutsläpp och försurning. Ringarna på vattnet är oräkneliga. Som när kolnäringen i Australien nu ska börja exportera kol till Kina och som en konsekvens av detta måste börja muddra havsbottnen för att bana väg för ökad trafik med kolfartyg, vilket direkt hotar Stora barriärrevet – ett av UNESCO:s världsarv och världens största byggnadsverk av levande organismer. Denna typ av offerzoner – vare sig det är kollapsad ekologisk mångfald, uppvärmd atmosfär, förgiftade vattendrag eller havererad folkhälsa – är naturliga konsekvenser av en industri vars enda mål är fullkomlig exploatering av våra gemensamma resurser.
Kleins böcker är litteratur. Hennes svaghet är att hon stundom tangerar det raljanta. Det sker i synnerhet då hon skärskådar en enskild individ eller ett enskilt företag, och det är synd, ty de passagerna ger upphov till en diskrepans. I Det här förändrar allt redogör Klein för många olika gruppers skiftande ingångsvärden till miljökrisen, och hennes röst framstår likt en nykter stämma på klimatdiskursens fyllefest. Hon slår vakt om en miljömedvetenhet långt bortom den enskilde individens klimatångest. Miljömedvetenhet är meningslös utan systemkritik. Det här förändrar allt är en fullkomligt lysande uppgörelse med den korrupta miljörörelsen, med storfinansen och kapitalismen, med oljebolagen och passiva politiker. Klein har en holistisk syn som allt för många inom den intellektuella vänstern saknar.
Det är oerhörda ekonomiska intressen vi utmanar, vi som vill ha en hållbar politik. Vi som vill överleva. Samhället är en oljeekonomi, en oljegarki. Mellan 2001 och 2010 drog de fem största oljeföretagen in 900 miljarder dollar i ren profit. Med de pengarna skulle man kunna vända denna klimatets natt till dag. Att investera den summan i förnyelsebar energi skulle betyda ett paradigmskifte. Just nu lever vi emellertid i en ekonomi där kortsiktiga vinstintressen betyder mer än planetens, ekologins och mänsklighetens överlevnad. Det är upp till politiken att förändra det.
Ludvig Fahlvik
SSK
