Sverige har ett ansvar för slavhandeln i Libyen

 

I 2015 års julkalender ”1000 år till julafton” kläckte treåriga Cleo en oskuldsfull replik som visade sig vara skarpsinnig samhällskritik. ”Man får inte sälja människor, bara saker”. Då talade hon om statarsystemet (som levde kvar till 1940-talet i Sverige) som inte var olikt ett modernt slavsystem. Statarna fick betalt av godsherrar i form av mat och boende istället för pengar, vilket gjorde det nästan omöjligt att bryta sig loss från systemet och ha någon makt över sitt eget liv. Även om statarsystemet är avskaffat sedan 70 år tillbaka existerar slavhandel i världen med Sveriges stöd än idag.

 

Förra veckan uppmärksammades slavhandeln i Libyen. Många flyktingar från de centrala och södra delarna av Afrika kommer till Libyen för att korsa Medelhavet och nå Italien. Efter att Turkiet slöt avtal med EU om att stoppa flyktingar från att nå till Europa via Turkiet, har fler i stället sökt sig till Libyen för att korsa havet. Resan över havet är farligare från Libyen, men det är inte det enda som är riskabelt. Efter att diktatorn Gaddafi störtades 2011 har Libyen blivit ett laglöst land. Detta har skapat en möjlighet för att öppet bedriva slavhandel med migranter som redan lever under extremt utsatta förhållanden i flyktingläger.

 

Vems fel är det här då? Inget uppstår i ett vakuum, inte heller slavmarknader i Libyen. En del av er som läser det här kommer nog ihåg hur den arabiska våren startade 2010. Diktatorer föll i Egypten och Tunisien och när revolutionen nådde Libyen bröt inbördeskrig ut. I Sverige debatterades frågan huruvida vi skulle skicka militärt stöd till Libyen. Håkan Juholt var en hårt kritiserad partiledare för Socialdemokraterna, och fick motta ännu mer kritik på grund av sitt velande i frågan. Till slut röstade riksdagen, med Socialdemokraternas stöd, igenom att stödja NATO-ledda insatser i Libyen. Många andra EU-länder gjorde samma sak och valde att stödja operationen. Efter infångandet och mordet på Gadaffi drog europeiska länder tillbaka sin militär. Vid det laget hade inbördeskriget utvecklats till ett krig mellan klaner. Den europeiska opinionen som pressat sina regeringar till att skicka militär drevs av åsikten att all slags diktatur är dålig och borde störtas. Syftet hade enbart varit att störta en diktator, helt utan hänsyn till eventuella konsekvenser. Att inrikespolitiska förhållanden ofta är mer komplexa än så var det ingen som tog i beaktande.

 

Idag nämns den europeiska inblandningen knappt i media när det rapporteras om slavhandeln i Libyen. Ändå har europeisk inblandning skapat förutsättningar för att dessa rasistiska slavmarknader ska kunna ske. Sverige har bidragit till att skapa det laglösa Libyen men tar inget ansvar för situationen. Om det fanns lagliga vägar till Europa skulle inte migranter leva under dessa extremt utsatta förhållanden där de utnyttjas fritt av slavhandlare. Men medan migranterna i Libyen lider vägrar ansvariga länder att erkänna att de har bidragit till kaoset som skapat förutsättningar för slavhandeln. Europas murar byggs allt högre.

 

Anna Tryblom

SSK

 

Bild: Aljazeera

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *