Vad kan vara mer tacksamt än att bygga upp en film med, vad som på pappret är, karismatiska, lättetablerade anithjältar som måste slåss tillsammans? Att för första gången sätta skurkarna i centrum, i den slarvigt kallade superhjältegenren, innebär en chans till råbarkad anarki samt ett lösgörande från den trötta mall av origin-stories vi blivit vana att se. Men, som ni vet, otack är, och förblir, den armes lön.
The Suicide Squad kretsar kring hur ett brokigt gäng av seriebolaget DC:s skurkar, under hot om att få huvudet sprängt, tvingas samarbeta för att motverka uppkomna faror från nya så kallade meta-människor. Mest känd, mest marknadsförd av dessa, men också bäst i filmen, torde vara Harley Quinn (Margot Robbie) vars romans med den turligt nog mer blygsamt förekommande Jokern (Jared Leto) blir en märklig bihandling. I självmordsgänget återfinns också Will Smith som snabb-pangaren Deadshot och en trevligt träig Joel Kinneman som militär lekledare, för att nämna några. Barnvänligt nog består hotet i filmen av ett syskonpar till gamla gudar som omvandlar människor till attackerande lergubbar vilka hotar hela Gothams existens. Ond bråd död, kosmiskt kaos och självmedveten sexism följer i dess spår.
Superhjältefilmen är en idag illa vårdad guldklimp i händerna på de stora bolagen som ängsligt blickar mot testpubliker, marknadsföringsplaner och produktionsscheman. Med Marvels succésatsningar de senaste åren är det förstås inte konstigt. Men i sin iver att repetera konceptet förlorar man allt förutom checklistan över karaktärer som bör etableras eller förnöja de mest högljudda fansen. När Scott Snyders Batman vs Superman snabbt fick omdömet att vara för mörk klipptes Suicide Squad om och nya scener las till för att lätta upp den. Det verkar ha varit ett hastjobb för att uttrycka det milt.
Regissören David Ayer har gjort en rad ruffiga, smutsiga filmer om folk i samhällets utkant och extremer med tydlig botten i verkligheten. Jag snuddar vid tanken på att allt kanske hade blivit så mycket bättre om han tagit i den här med samma arbetshandskar.
Samtidigt, i alltjämt pågående strid mellan fans av Marvel respektive DC debatteras det lika hetsigt som meningslöst vilket universum som egentligen är bäst. Suicide Squad har klamrat sig fast i toppen av amerikanska box office men filmens framgång eller motgång har inget med dess karaktärsgalleri att göra men allt med dess framställning. I sina bästa stunder är Suicide Squad ett kasst avsnitt av Stargate Atlantis med gästspelande a-listenamn som superskurkar. I sina sämsta stunder är det som om ett gäng cosplayare med scenskoleambitioner spelat in en påkostad trailer att visa på nästa konvent, blev lite för stolta över den och satsade på biorelease istället. Jared Letos gestaltning av Jokern är det mest ansträngda jag sett sen Carl Bildts ansikte när Birgit Friggebod ville sjunga We Shall Overcome i Rinkeby -92. Kommersialiseringens krafter är kanske vad Suicide Squad egentligen borde bekämpat.
Jon Högman
