Student, kräv din rätt – kräv medbestämmande

276740_3imagepuff

 

I september publicerade Svenskt Näringslivs forskningsberedning en rapport om ledarskapsproblem på Sveriges högskolor. En av rapportens slutsatser var att det är nödvändigt att strypa studenternas och de anställdas inflytande när nya rektorer ska väljas. Åtminstone om vi inte vill att vårt internationella anseende ska gå i botten.

 

 

Slutsatsen skapade arga rubriker i media och väckte liv i en gammal, infekterad konflikt vid Uppsala Universitet. Motstridiga visioner för universitets styrning har under flera år grävt en avgrund mellan konsistoriet, universitetets styrelse, och en stor del av lärarna och studenterna. Ofta beskrivs konflikten som att styrelse vill styra universitet som en företagsledning medan lärare och studenter vill styra universitetet demokratiskt.

 

 

I takt med att konflikten trappas upp trycks grundproblemen åt sidan. Fokus för debatten har blivit Carola Lemne, ordförande i universitets styrelse och VD för Svenskt Näringsliv, och att hon som näringslivets agent försöker omvandla högskolan till ett utbildningsbolag.

 

 

Ja, det är ett stort problem när den som fått ett förtroendeuppdrag från regeringen sitter på dubbla stolar. Att Svenskt Näringslivs VD får ansvaret att bygga en demokratisk och inkluderande högskola är ungefär som att Jacob Wallenberg skulle få ansvar för att leda utvecklingen för löntagarfonder. Men grundproblemet här är inte personerna, utan att den politik som förs gör att personer med Lemnes målbild överhuvudtaget blivit åtråvärda. Att säga att Carola Lemne ensam är ansvarig för den antidemokratiska utvecklingen är att överdriva en enskild persons betydelse, samtidigt som vi ignorerar de ekonomiska strukturer som driver samhällspolitiken framåt.

 

 

Under årtionden har Sverige fört en högskolepolitik som bara kan sammanfattas som marknadsorienterad. Studenterna har omvandlats till kunder på en utbildningsmarknad, som får låna pengar av staten att köpa utbildning för. Pengar som vi får i utbyte mot att vi skapar tillväxt i ekonomin genom att göra rationella val och maximera vår anställningsbarhet. Och att vi väljer rätt garanteras genom att vi en dag måste betala tillbaka vår skuld: då har vi helt enkelt inte råd att inte bli färdiga eller plugga fel ämne.

 

 

Det nya systemet görs möjligt genom en ny arbetsdelning på högskolorna. Lärarna och studenterna producerar forskning och studieresultat för att stärka ekonomin, men de ska inte lägga sig i vad universitetet ska bidra med till samhället. Utbildningens innehåll och inriktning bestäms främst av styrelserna, och i sällsynta fall på regeringens initiativ. Och dessa viktiga beslut motiveras med visionen att göra Sverige och våra universitet konkurrenskraftiga för att locka studenter och stora investeringar från företag.

 

 

Just denna arbetsdelning är Svenskt Näringslivs forskningsberednings motivering till att strypa studentinflytandet:

 

 

”Våra universitet och högskolor riskerar alla, på grund av systemets vaghet, att vid varje enskilt tillfälle fatta felaktiga beslut om nya chefer och spetsforskare. Och varje gång det sker åderlåts svensk forskning och devalveras svensk högre utbildning med långvariga konsekvenser för vår konkurrenskraft och välståndsutveckling.” (DN, 2016-09-16)

 

Med en politik som utformar förhållandet mellan högskola och student som en köp- och säljrelation har  nya ramar satts för det demokratiska inflytandet. En kund har rätt att klaga och eller spendera sina pengar hos någon annan om de inte är nöjda. Kunder får däremot inte delta i företagsledningens möten eller bestämma över personalpolitiken. Svensk högskolepolitik ger studenterna rätt att fördela statens pengar genom att välja vem de får sin utbildning av och enbart påverka utbudet på marknaden genom konsumentinflytande. Men, som näringslivet menar, ska studenter och lärare inte ha rätt att bestämma vad som ska ingå i produkten eller hur den ska tillverkas.

 

 

Att Carola Lemne och universitetsstyrelsen leker med tanken på att begränsa det demokratiska inflytandet i rektorsvalet är alltså inte del av en näringslivskomplott. Konflikten i Uppsala är bara ett nygammalt uttryck för den konflikt mellan eliten och folket som präglat mänsklighetens historia. Eliten har alltid framfört argumentet att folket inte förstår sig på ekonomi, politik eller konst. Därför argumenterar de för att vi bör överlämna makten i samhället till de som förstår sig på sådana svåra saker. Det är ett argument som aldrig varit sant. Vi kan förstå det vi får lära oss att förstå – och vill vi kunna vara med och bestämma över ekonomi och politik måste vi ha möjlighet att skaffa oss den kunskapen.

 

 

Utbildning och makt går hand i hand. Det är det kanske viktigaste verktyget för att göra oss fria att själva forma våra liv. Men om vi ger näringsliv, ministrar eller forskare ensamrätt att bestämma vad utbildningen ska leda till har vi gått med på att ge upp den rättigheten. Då ger vi dem frivilligt makten att forma våra liv åt oss. Då reduceras vi till kunder och arbetskraft.

 

 

Kampen för medbestämmande på universiteten är på så sätt mer än en symbolisk fråga. Det handlar om frigörelsen från socialt, materiellt och kulturellt förtryck. Om att erövra makten över våra liv.

 

 

Det är dags för socialdemokratiska studenter att förena sig för rätten till medbestämmande. Agitera. Organisera. Kräv en högskolepolitik som är solidarisk med oss studenter och som inte ser oss som handelsvaror. Och när de försöker slänga ut oss från styrelserummen, kämpa emot hela vägen. Oavsett om det är näringslivet, forskarna eller politikernas händer som bär oss.

 

 

Anton Berg Niemelä

Laboremus

 

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *