En central aspekt i de diskussioner vi har haft i GSHF om Sverigedemokraterna, är frågan om de kan eller bör kallas för rasister. Denna fråga har upptagit rätt mycket tid, och personligen tycker jag att det är synd, för jag tror det finns andra aspekter som är mer givande att diskutera.
Det finns en akademisk diskussion om vilken beteckning som i ett europeiskt perspektiv är lämpligast på partier som SD, som handlar mest om vilken beteckning som säger mest. (Statsvetaren Andreas Johansson Heinö nämner vilka kandidater som finns i den här posten.) Men i de diskussioner som de vi har fört i GSHF handlar denna fråga om minst tre saker samtidigt, vilket gör den lite krånglig att föra.
För det första är rasistepitetet något som en del använder för att fördöma SD och uttrycka sin avsky för dem. Och vem behöver inte göra det då och då? Men för att kunna bemöta dem tarvas mer än sådana känslomässiga reaktioner.
För det andra handlar diskussionen om hur substantiell den ideologiska förändring som SD påstår sig ha genomgått egentligen är: är de fortfarande rasister, eller har de numera ståndpunkter som mer acceptabla inom den liberala demokratins ramar? Här verkar meningarna vara lite delade bland de insatta. Johansson Heinö verkar i dessa bloggposter [1] [2] mena att det faktiskt finns substans i förändringarna. Och onekligen har de fyras gäng (Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof, Mattias Karlsson) tagit en del strider för att utesluta även medlemmar med rätt stark ställning, som har uttryckt oacceptabla åsikter. Å andra sidan finns det också ganska gott om belägg för tesen att detta bara är spel för gallerierna, och att det enda SD har lagt ned möda på är sin språkvård. (I detta har man tagit efter franska Front National, vars omskrivningar av rasistiska kodord ironiskt nog inspirerats av Antonio Gramsci tankar om hegemonin.)
Denna diskussion spelar i mina ögon en mycket liten roll för frågan huruvida SD skulle vara ett parti man vill ha att göra med. Däremot har den en del relevans för frågan om SDs agerande: vad kan vi vänta oss av dem på kort sikt, och vad är deras strategi och långsiktiga mål, i den mån en sådan finns (det är inte helt oproblematiskt att tillskriva ett parti en enhetlig vilja).
Hur kan en sådan diskussion utvecklas? Kanske med mer systematiska studier av SDs programskrifter? Är det kanske möjligt att studera någon slags policyutveckling hos SD? Sådana undersökningar skulle kunna dra nytta av statsvetenskapens teorier kring hur partiers ideologi fungerar och utvecklas. Till exempel menar Angelo Panebianco i sitt klassiska verk Political Parties: Organization and Power (1988 [1982]), att partier i strikt mening inte kan byta ideologi. Förändring kan bara ske genom omtolkning av de gamla värderingarna och målen. Samtidigt kan partiideologier innefatta flera värderingar, som kan få rätt olika vikt och olika konsekvenser i olika situationer. En svensk statsvetare som ägnat tid åt dessa frågor är Marie Demker, vars avhandling I nationens intresse? (1993) behandlar det franska gaullistpartiets utveckling under efterkrigstiden. Jag har inte läst den själv ännu, men en bärande idé i den är att ideologiska förändringar bara kan ske under vissa omständigheter. En möjlig frågeställning vore väl i så fall hur rimliga SDs påståenden om sin egen utveckling är i förhållande till hur andra partier har fungerat. En annan möjlighet vore att jämföra ideologisk utveckling med förändringar i vilken policy man förespråkar på olika områden. För att påståenden om det förra ska ha någon som helst trovärdighet måste ju det senare också följa efter. Går det att skönja någon förändring här?
Ett grepp som redan verkar vara taget och under produktion är att sätta SD i relation till en större historisk kontext. Henrik Arnstads jämförelse med fascismen är definitivt ett analytiskt framsteg som jag ser fram emot att se publicerad i utförligare form.
Ett annat sätt att angripa frågan vore att studera interna motsättningar och ledningens legitimitet. Här borde det vara möjligt att utnyttja material från sändningarna från landsdagarna 2009 (SDs partikongress), som förvisso säkert är en regisserad tillställning (som kongresser ofta är), men ändå borde kunna ge en del intressanta uppslag. Vilka konsekvenser skulle olika skiftningar i linje ha för partiledningens ställning internt? Det finns vissa rapporter om internt missnöje med toppstyrning och en alltför mesig linje från ledningens sida (något som dock, utan jämförelser i övrigt, existerar även i vårt eget parti och förmodligen i de flesta andra, i enlighet med något som vi statsvetare kallar lagen om kurvilinjär disparitet), men samtidigt hyllar förre partiledaren Mikael Jansson numera Åkesson, åtminstone utåt. Finns det skäl att vänta sig ledningsstrider i SD i framtiden?
För det tredje handlar diskussionen om huruvida det är en effektiv retorisk strategi att kalla dem rasister. Personligen anser jag att det finns en del som talar emot detta just nu. SD intar visserligen alltjämt en extremposition, men kan ändå formulera sin politik på ett sätt som gör att de ändå låter som om de befinner sig på samma skala som andra partier. Det är trots allt inget parti som förespråkar helt fri invandring. Därför kan en sådan beteckning vara svår att göra trovärdig i opinionens ögon. I synnerhet den opinion som sympatiserar med SD. Å andra sidan kan det finnas skäl att vara orolig för att en ”normalisering” av SD kan göra det möjligt för dem att vinna ytterligare stöd.
För att utveckla denna diskussion kunde det vara intressant att titta på erfarenheter från andra länder. Trots att många opinionsbildare mer än gärna skriver ut recept har de enligt min gode vän Christian Björkdahl, som arbetar på en uppsats om dessa frågor, inte någon särskilt solid vetenskaplig grund att vila på. Det kunde vara intressanta att titta på om denna ”fördömelsestrategi” prövats i andra länder och vad som hänt där. Möjligen kan man studera vilken retorik partierna i olika svenska kommuner har slagit an när SD har kommit in kommunfullmäktige. Mer om detta i senare poster.
På ett mer allmänt plan kan man angripa problemet utifrån den mer generella frågeställningen hur effektivt fördömelse är för att bryta upp sociala grupper eller hindra dem från att växa, eller under vilka omständigheter det fungerar. Den sociologiska stämplingsteorin, som mest har tillämpats i studier av kriminalitet, kan användas för att analysera vilken grupp som helst som anses avvika från den normala samhällsordningen. I denna teori ingår även den alltjämt kontroversiella tesen att i den mån försök att stämpla någon som avvikare lyckas, ökar detta benägenheten att utöva det avvikande beteendet. Möjligen kunde sverigedemokrater eller sverigedemokratiska väljare vara ett intressant fall att pröva denna teori på (tack till Avlant Nilsson för påpekandet).
Det var allt för den här gången. Nästa post kommer att handla om orsakerna till deras framgångar.
Erik Vestin, GSHF
