I arbetarrörelsen har Aung San Suu Kyi ofta beskrivits som en frihetshjälte. Ett martyrskap med rätta uppbyggt kring diktaturen i Burma, och hennes husarrest skapade en världsomfattande sympati som många av oss drogs med i. Även jag har krävt Aung San Suu Kyis frisläppande och hyllat henne som frihetskämpe, och visst har hon varit viktig för Burmas demokratiska framsteg. För några år sedan följde många av oss utvecklingen med de demonstrerande buddhistiska munkarna som tog stryk av soldater på Burmas gator, men som trotsade militärregimen och krävde frihet. Burma tar idag sina första steg mot avvecklande av den långa militärdiktatur som plågat landet.

Med militärdiktaturens fall har emellertid förtrycket av den muslimska minoriteten Rohingya flutit upp till ytan. Extremist-nationalistiska buddhistmunkar och den burmesiska militären gör sig i skrivande stund skyldiga till mord på människor från den muslimska folkgruppen Rohingya, och tänder eld på både människor och deras hem. När Aung San Suu Kyi, numera Burmas statskansler, besökte riksdagen den 13 juni 2017 sa hon att fred och demokrati i Burma bara kan uppnås genom ”förhandlingar, förståelse och empati” mellan etniska minoriteter i landet och regeringen. Men Rohingyas erkänns inte som minoritet i Burma, utan anses vara illegala flyktingar från Bangladesh. Idag flyr de från ett Burma som så många hade hoppats skulle bli en demokrati.

Flyktingströmmarna är idag så stora att grannlandet Bangladesh inte tar emot fler och resultatet är flyktingläger vid den burmesiska gränsen. Över 300.000 människor har flytt över gränsen till Bangladesh, medan andra är kvar omringade av militär och stängda gränser. En utrensningskampanj mot ”extremistterrorister” har iscensatts enligt militären, men i själva verket tycks det handla om att fortsätta jaga Rohingya-folket med mord och bränder. Det finns uppgifter om att den burmesiska armén omringat byar för att sedan med våld attackera de människor som försökt fly och många byar har helt sonika satts i brand. Dessa uppgifter klingar illa med de uppfordrande ord från Burmas nya ledare om att våld inte kommer uppnå någon fred.

Den burmesiska regeringen har huvudansvaret för att den egna befolkningen inte ska fara illa. Må så vara att militärjuntan fortfarande är mäktig trots Aung San Suu Kyis och hennes partis stora parlamentsseger, där ligger inte problemet. Burmas nya ledare som med stor och bred majoritet lyckades ta makten från militären i det första demokratiska parlamentsvalet har inte ens erkänt existensen av förföljelsen av Rohingya och har bland annat kallat det ”fake news”. Det är ett makabert sätt att förhålla sig till det pågående burmesiska folkmordet på dess egen befolkning, inte minst med Aung San Suu Kyis Nobels fredspris i åtanke. Fram tills att detta folkmord stoppas är det nog dags att nyansera bilden av frihetshjälten Aung San Suu Kyi. Hon har varit en viktig symbol för den demokratiseringsprocess som tyvärr bara är i sin vagga i Burma. Men för Burma gäller som för alla andra: ingen är fri förrän alla är fria.

Alexander Petersson

Libertas redaktion