Så var Statement festival

En festival fri från cismän – hur blir en sån festival? Hur skiljer den sig från Way out west, Popaganda eller Malmöfestivalen? Madeleine Bengtsson gick på Statement festival för att ta reda på mer. På bilden är Frida Hyvönen. Foto: Madeleine Bengtsson.

 

Det märks redan när vi går av vagnen på hållplats Frihamnen. De som går åt höger mot Bananpiren i klungor är glada, men beskedliga. Inget stök, inget bröl

 

Väl framme vid entrén ställer sig besökarna i kö för att få komma in. Vakterna och personalen som inte utgörs av en enda cisman är trevliga och käcka. Inga barska miner, inget onödigt machobeteende

 

Publiken består till stor del av vit medelklass 25-35-årsåldern med ett gäng akademiska poäng liksom glitter på kinderna, färgglada kläder och midjeväskor. I väntan på konserter sitter folk i ringar och pratar med varandra i lugn och ro. Ingen nedskräpning, inget bråk, inget hetsdrickande

 

Inne på området finns det öl, bubbel, food trucks och ett tält där det säljs second hand-kläder. Men också möjlighet att bli spådd med tarotkort, snacka med ROKS, El-qvinnor eller hoppa hoppborg. Och självklart går det att köpa merch som festivalen tagit fram. Orkar du inte engagera dig i ett parti eller organisation kan du åtminstone göra ett statement med din konsumtion. Överallt tar folk selfies med sin nyköpta t-shirt eller avokadomacka – instagramaktivismen går varm.

 

På en scen kör Josefin Johansson och Nour El Refai standup. Publiken, med sina byxor med hög midja, skrattar snällt och artigt åt alla skämt trots att flera av vitsarna är lite sådär. Frida Hyvönen konsert blir bejublad utan dess like trots att hennes nyligen sammansatta band inte är särskilt tajta rent musikaliskt.

 

Det är nu en börjar tänka: vad är det här för festival egentligen? En klubb för inbördes beundran för hipsters och “vänsterliberal smörja”? En lekplats för gullig medelklass där en okultiverad och skränig arbetarklass inte hör hemma eller har råd att närvara?

 

Men samtidigt: på Bananpiren syns tantgäng istället för grabbgäng. Folk rörs till tårar och lämnar plats åt varandra istället för att bröla och knö framför scenerna. Bajamajjorna är fräscha istället för nedkissade. Städpersonalen har knappt inget att göra. En person omhändertogs för fylla på fredagen och hon satte sig själv snällt i polisbilen och bad om ursäkt. Artisterna har vittnat om att de fått den kärlek och uppmärksamhet som de förtjänar.

 

Statement festival är måhända inte en omvälvande radikal motståndsrörelse. Fler selfies togs än vad det väcktes antikapitalistiska tankar under helgen.

 

Men som experiment, där vi fick uppleva ett lugn och en trygghet, där inte den manliga blicken eller gränslösheten var närvarande, var festivalen en succé.

 

En annan värld och ett annat kulturliv är möjligt.

 

Madeleine Bengtsson

FacebookShare

2 thoughts on “Så var Statement festival

  1. Kul att alla duktiga hipsters och högutbildade vita vänsterliberaler med högt skurna byxor ur den gulliga medelklassen Har hittat en inbördes klubb för beundran där de slipper beblanda sig med den skräniga, okultiverade arbetarklassen. dEt känns inkluderande och modernt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *