Stagnation eller föryngring

 

Det är nu mindre än ett år kvar till valet och partierna är i full gång med att få ihop och presentera listor till hösten 2018. Inom socialdemokratin har man riktlinjer för hur listorna ska se ut. Det gäller en blandning av olika bakgrund, jämn könsfördelning och var fjärde under 35.

 

 

Ungdomsglappet inom socialdemokratin är inget nytt. Partiet har gått i vågor vad gäller ungdomsstödet, men idag tyder det mesta på att valet 2018 kan bli det val där socialdemokraterna får lägst stöd bland unga. En kombination av attraktiva politiska reformer och ett partikongresslöfte om var fjärde ung på listan har blivit den strategi som ska gå till bukt med problematiken.

 

 

Men räcker det? Problemet handlar inte enbart om att äldre partister helst ser sig själva sitta på samma post ytterligare en mandatperiod istället för att ge unga chansen att få förtroendeuppdrag. Idag finns det även en uppsjö av organisationer, bortom partierna, som attraherar ungdomars engagemang. Det handlar inte om att unga inte är samhällsintresserade eller likgiltiga, snarare att partipolitiken känns förlegad och alltför långt bort.

 

 

Idag har sociala medier och andra icke-politiska organisationer blivit en arena för ung organisering och lyckats med det på bättre sätt än vad de politiska partierna har lyckats med, inte minst socialdemokratin. Grupperingar på sociala medier som Pink Room och Street Gäris samlar unga tjejer i en gemenskap som genomsyras av feminism, antirasism och systerskap. Andra organisationer som Greenpeace och Röda korset lockar till sig ideellt engagemang utan större ansträngningar.

 

 

Vi som är partipolitisk engagerade inom vänstern ser naturligtvis en farhåga med att unga engagerar sig i andra sociala organisationer vars primära syfte inte är att motverka ojämlikhetsproblematiken eller andra strukturella orättvisor. För att lösa problemet har vi inom arbetarrörelsen två val. Antingen accepterar vi att vår typ av organisering är förlegad och i längden reserverad ett fåtal som själva aktivt söker sig till politiken, eller så tar vi lärdom av vad andra organisationer gör.

 

 

Väljer vi det senare handlar det främst om att sänka trösklarna. Politik ska inte uppfattas som kärnfysik eller att man behöver vara politices kandidatstudent för att engagera sig i vår demokrati. Detta har vi sett exempel på, Sanders i USA och Corbyn i Storbritannien.  Båda dessa ledare har visat att det som krävs är tydlighet och ett enkelt budskap att samlas kring. Vi kan alltså konstatera att det inte är en naturlag att partipolitiken ska vara förbehållet de unga. Denna gemensamma nämnare är det vi även ser hos andra sociala organisationer: en tydlig gemenskap med samma mål oavsett övriga faktorer.

 

 

För att komma till bukt med problemet med ungas förtroende för partipolitiken är jag av uppfattningen att det finns mycket att hämta hos andra former av organisering som till större del bygger på socialt kapital. Vi har bevittnat detta hos Sanders och Corbyn med deras sätt att föra politik. För arbetarrörelsens del handlar det också om en fast kurs som inte ger vika trots att många socialdemokratiska partier i Europa tappar mer och mer fäste. Det handlar om att bredda organiseringen med mer nätverk och mer samarbete med civilsamhället. Det i kombination med att partiet arbetar med att upprätthålla målet om var fjärde ung, är goda steg i rätt riktning för att inge framtidstro och vara det självklara valet för ungdomar som vill förändra samhället och orättvisorna i grunden.

 

 

Asal Gohari

 

Libertas redaktion

 

 

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *