Stadsplanering är en ytterligt ideologisk syssla. Gator, hus och infrastruktur formar oss och vårt beteende. Renoveringar och rivningar engagerar massan – de senaste hundra åren har det funnits en intressant dialektik mellan makten och folket när det kommer till stadsomdaning, vilket gett avtryck i de färdiga resultaten. Arkitekter och politiker har helt enkelt tvingats förhandla med allmänheten. Se till exempel almstriden, kvarteret Cepheus eller folkhemstidens bilvägsprojekt i Stockholms innerstad. En särskild position i stadsplanering och arkitektur har den räta linjen alltid förärats.
Argumenten för den raka gatan är åtminstone lika gamla som renässansen. Under många hundra år har dess förtjänster framhävts av makten. Den raka, räta gatan upprätthåller offentlig och folklig ordning genom att göra upp med oregelbundna kvarters smala gränder, krökar och kanter. Folk ska inte kunna gömma sig, lura bakom hörn eller i mörka mellanrum mellan hus. Kung Ferdinand av Neapel deklarerade att “smala gator är en fara gentemot staten”.
Det ökade användandet av vagnar på 1500-talet bidrog till behovet av arbetet med att förbättra gatorna. De hästdragna vagnarna skulle komma fram, parkera, och så vidare. Vagnarna blev en statussymbol för den europeiska överklassen – och deras behov tillmötesgicks. Standardisering och uniformering var prisade värden under barocken, då den centraliserade staten växte fram. Den planerade staden och centraliserade statsförvaltningen skulle reflektera Guds givna ordning, med monarken som hjulets nav. I staden skulle det kungliga slottet vara den sol kring vilken resten av stadsrummets planeter kretsade. Slingrande gator blev rutnätsplaner, asymmetri blev regelbundenhet. Det är symptomatiskt att uniformen uppstod under 1600-talet.
Det gamla kungliga slottet Tre Kronor brann ned 1697, vilket löste flera problem för den svenska kungamakten. Det nya slottet, av Nicodemus Tessin den yngre, är enhetligt på ett sätt som Tre kronor aldrig var och med sin centrala position och sina räta linjer symboliserar det verkligen 1600-talets centralisering runt kronan. Tessins slott, där, med konstvetaren Mårten Snickares ord, “alla enskildheter är underordnade helheten”, klädde den svenska stormakten mycket bättre än Tre Kronor som ständigt var under om- och tillbyggnad. Byggnadens räta linjer vittnar om stabilitet, självsäkerhet, rationalitet och ordning.
I Frankrike kom Napoleon III till makten i kölvattnet av 1848 års demokratiska revolution men gjorde sig till enväldig härskare genom en statskupp 1851. Hans mål var att göra Frankrike till den europeiska kulturens spjutspets, vilket bland annat tog sig konkreta uttryck i hans modernisering av Paris under 1850- och -60-talen. Denna omdaning verkställdes av Napoleon III:s arkitekt Georges Haussmann. Enligt konstvetaren James H Rubin var Haussmanns mål att “tear open Old Paris, the district of riots and barricades, by a wide, central thoroughfare that would pierce this almost impenetrable labyrinth from one side to the other”. Paris, detta skatbo av dåligt planerade kvarter, skulle totalt förändras genom breda genomfarter i form av nya avenyer.
Under Haussmanns ledning skulle Paris komma att få funktionen hos en enorm centraliserad maskin. Haussmanns hela projekt vilade på en social ingenjörskonst som kastrerade det revolutionära hotet. Likheterna mellan dagens Stockholmsgentrifiering där hyresrätter successivt omvandlas till bostadsrätter och Haussmanns arbete för att driva underklassen från stadskärnan är uppenbar. Skillnaden är att när dagens liberala projekt tar hjälp av en förmodat apolitisk marknad, vilket gör att ingen särskild person kan hållas ansvarig för segregationen, fanns en tydligt uttalad politisk vilja hos Haussmann och Napoleon III.
Formgivningen av de nya genomfarterna var fullständigt politisk. Den raka gatan underlättar logistiken då trupper och artilleri ska fram. De gjordes så breda att barrikader inte kunde resas. De gjordes så räta att artillerield enkelt kunde träffa arbetare i upplopp och i demonstration. Samtidigt övertog Parisrenoveringarna arbetarklassområden och drev denna subversiva grupp till stadens periferi vilket försvårade deras tillgång till gaturummet. Långa, raka avenyer sprängdes fram genom gamla områden och omdanade staden totalt. Dessa imposanta urbana artärer var en oerhörd maktdemonstration, i egenskap av sig själva och sitt eget uttryck, i egenskap av sina sociala konsekvenser och i egenskap av instrument. Kejserliga parader gör sig bättre på en bred boulevard än bland gamla medeltida gränder.
Att spränga fram en aveny frigör också möjlighet till att uniformera stadsbilden. Den raka gatan var en vedertagen symbol för ordning och snabbhet, och tonar dessutom ned den individuella karaktären hos de olika husen till förmån för visuell och estetisk enhetlighet och kontinuitet. Den underlättar således förmedlingen av en estetisk uniform för staden och befäster en ideologi visuellt. Regelbundet formgivna öppna platser och uniforma fasader var den estetiska motsvarigheten till barockens pådyvlan av reglering och rationalitet i beteende. “Vi skapar rummet och rummet skapar oss” som pedagogen Carlina Rinaldi lakoniskt förklarat saken. Den medvetet formgivna staden, de reglerade materiella miljöerna, skulle i sin tur reglera människors beteende. Den offentliga platsen har aldrig varit helt fri, från Napoleon III:s avenyer till vår samtids privatägda och kameraövervakade köpcentra där vi inte tillåts existera i egenskap av politiska subjekt, utan enbart som konsumerande sådana.
Formgivningen av Sankt Petersburgs stadsbild gick hand i hand med Peter den Stores (1672-1725) övriga reformer av det för honom då efterblivna Ryssland. Tsaren gjorde en stor sak av att han skapade “det nya Ryssland” och i enlighet med den sena barockens anda etablerade han en centraliserad och ordentlig statsapparat. Hans nya stad, Sankt Petersburg, formgavs efter dessa barocka principer. Dessutom beordrade han alla män att raka av sig sina skägg – det var nämligen västeuropeiskt mode. Alla som inte följde denna order belades med en progressiv bötessumma.
Sankt Petersburg fick en stadsbild som gjorde det dagliga livet mer offentligt och disciplinerat. Enligt Katarina den Stora, som gjorde sig till en uttalad efterträdare till Peter den Stores moderniseringsambitioner och -projekt, hade den nya stadens stadsplanering en verkan på medborgarna som gjorde dem “mer fogliga, artiga och mindre skrockfulla”.
Den raka gatan är också kommunikativt överlägsen i att knyta två punkter till varandra – det ansågs rationellt och effektivt. Fascistisk retorik och ideologi gjorde la linea diretta, den raka linjen, till en metafor för resolut beslutsfattande. En ideologisk manifestation av den fascistiska statens effektivitet och ordning. Den raka gatan var för fascisterna, med arkitekturhistorikern Spiro Kostofs ord, “den räta linje som inte förlorar sig själv i snirkliga Hamlet-lika tankar”. Det var en symbol av handlingskraft och modernitet – av maskulinitet. En tydlig symbol för vad fascismen ville förmedla: enhetlighet, effektivitet, styrka, handlingskraft och lättillgänglighet.
Och i dag? I dag formger man offentliga bänkar som man inte ska kunna sova på. Man sätter upp vassa pikar under brofästen så att hemlösa inte ska kunna sova där. Man spränger fram enorma genomfarter så att människor med bilar och körkort ska kunna ta sig fortare till sina viktiga jobb. Man bygger stora parkeringshus så att viktiga människor med bil ska kunna lägga sitt livspussel lättare. Förbifart Stockholm är i allra högsta grad en genomfartsled som sprängs fram genom arbetarklassområden utan vidare hänsyn till de boendes livskvalitet. Ändå tror jag inte att Haussmann hade uppskattat projektet. Förbifart Stockholm är en maktdemonstration helt utan finess.
Den breda, raka gatan är fenomenal i sin skönhet, sin anspråksfullhet, sitt utrymme för människan och sin översiktlighet. Men den raka gatan bär också på potential till social kontroll, hänsynslös exploatering och respektlöshet inför kulturhistoria. Att rummet gör någonting med oss är otvetydigt. Vad som händer med människan när den räta linjen skär igenom hennes ofta bångstyriga väsen kan man däremot aldrig riktigt veta.
Ludvig Fahlvik
Libertas redaktör
