Att övervaka och spionera på sina medmänniskor och sedan rapportera detta till en statsapparat som inte drar sig för att mörda är en fruktansvärd samhällsföreteelse, det är vi nog många som kan enas om. Personligen kan jag oroa mig något vansinnigt för att vara övervakad. Jag kan inbilla mig att det finns kameror överallt och att varje person som tittar på mig längre än en sekund kommer att rapportera om mina förehavanden till någon slags överhöghet. Detta är ett personlighetsdrag som inte har blivit bättre av att jag det senaste halvåret dels besökt Stasi-muséet i Berlin och dels läst all litteratur jag kommit över om regimen i Burma.
Häromkvällen fick jag höra en historia om spionage, som jag ska försöka återberätta här, för det är så ruggigt i all sin enkelhet. Min ”sängkamrat” (tjejen som sover närmast mig om nätterna) berättade om en man som var med i hennes organisation i flera år. Han hade en viktig position inom organisationen och alla litade på honom och tyckte att han var trevlig, duktig, smart och kompetent. Han talade ofta illa om regeringen i Burma, och delade med sig om olika övergrepp de begått. Ingen anade oråd. Men så visade det sig en dag att han i själva verket arbetade åt regeringen. Han var spion och hade nu lämnat över all information han lyckats samla på sig genom att i flera år arbeta inom en av de främsta oppositionsgrupperna i exil, till regeringen. Ingen av de som var aktiva inom organisationen i Mae Sot då kan återvända till Burma nu, berättade hon, på grund av informationen som denna mannen lämnat om dem.
En liknande historia rör en av mina andra studenter. Nästa vecka, den 8 augusti, är det årsdagen av de stora demonstrationerna i Burma 1988, då tusentals människor mördades och Aung San Suu Kyi steg fram som demokratirörelsens förgrundsgestalt. Detta uppmärksammas varje år, i den mån det går, av de människor som strävar efter ett annat samhällssystem än det rådande. Från vår skolas sida kommer vi att besöka en av SYCB:s medlemsorganisationer för en högtidlighållande ceremoni. En av våra studenter har valts ut för att hålla ett tal där. Hon kom och pratade med mig häromkvällen om detta. Hon var nervös och bad om råd. Hon ville väldigt gärna hålla ett tal, men var rädd för vad det kunde leda till. Tänk om någon fotograferade henne när hon talade. Tänk om denna någon skickade kortet över nätet till någon. Tänk om kortet kom i fel händer och det kom till regimens kännedom att hon hade hållit ett politiskt tal om något så känsligt som demokratidemonstrationerna som ägde rum innan hon var född, vars existens hon inte ens bör känna till. Hon delgav mig samtidigt sina planer kring vad hon vill göra när hon är klar med utbildningen här. Då vill hon åka hem till sin by och hjälpa till att bygga upp en ny skola där hon vill arbeta som lärare. Skulle regimen veta om hennes aktivitet här skulle det bli väldigt farligt att befinna sig i en avlägsen by, långt från ögon och öron som kan rapportera till utlandet om brott mot mänskligheten, något regimen aktar sig noga för nu när omvärldens sanktioner har släppts och världens alla företag slåss om att investera i landet. Jag kände mig rörd att hon rådfrågade mig, men mitt enda råd var att jag inte kunde besluta detta åt henne. Jag kan inte avgöra vilken risk en sådan sak egentligen innebär. Men jag sa att om hon kände sig uppriktigt rädd för sin egen eller sin familjs säkerhet borde hon kanske avstå? Någon dag senare meddelade hon mig att hon tänker hålla talet. Jag kan inte annat än böja på nacken inför hennes mod.
Frihet från förtryck – vad innebär det egentligen? Att vara fri att säga vad man tycker, tänker och känner? Att inte bli övervakad och dokumenterad, utan att kunna säga något för att man känner för att säga det och sedan kanske ta tillbaka det igen för att man eventuellt inte hade övervägt det ordentligt? Att inte hamna i register eller bli förföljd på grund av något man sagt, gjort eller kanske till och med bara tänkt? Alternativt, att inte hamna i register och bli förföljd för något man INTE sagt, gjort eller tänkt, men likväl anklagas för? Att kunna gå ut i vilka kläder man vill och hålla vem eller vilka man vill i handen utan att bli misshandlad? Att kunna prata det språk man känner sig mest bekväm med att prata och be på det sätt man vill, till den Gud man tror på? Att inte behöva tro på någon Gud? Att inte behöva vara rädd för vem man kan lita på, och väga varje bekantskap på våg – vem är verkligen den hon utger sig för att vara och vem är i själva verket någon helt annan? Att inte behöva spana kring varje gathörn efter en kamera som dokumenterar ens vartenda steg? Att inte våndas över att ens sökningar på Google på suspekta teman (som flygplanskapningar, terrorism, bombtillverkning eller demokrati) kan komma att användas emot en? Att inte vara rädd.
/Maria Ehnhage, Mae Sot, Thailand
