Klimatfrågan har länge bedrivits på ett sätt som jag har haft lite svårt för. Individens ansvarstagande för klimatet har hela tiden överordnats politikens ansvar. Det är en politik som inte låter en arbetarfamilj åka till Spanien på semester. Det är en politik som skuldbelägger folk som inte har nog med pengar för att konsumera ekologisk mat. Det är en klassfientlig politik! Därför gladdes jag åt att läsa Katalys (2020) rapport ”Klimatkeynesianism nu” som argumenterar för att vi måste bort från klimatindividualismen som har infekterat debatten och ersätta detta med en ambitiös finanspolitik. En finanspolitik som ger staten möjligheter att driva på den gröna omställningen! Vi inom sossarna är inte ensamma om att tycka detta.. Faktum är att den svenska miljörörelsen är inne på samma spår. Socialdemokraterna måste därför ta miljörörelsen i handen och gå igenom det möjlighetsfönster som har öppnats!

Men backa bandet lite då… hur kom vi till en situation där klimatindividualismen är den rådande normen? Jo, men det är som alltid: det är nyliberalismens fel! Och det här kan jag bevisa med hjälp av lite forskning och ett par gamla hederliga sossefilter-glasögon. Till att börja med har sociologerna Håkan Thörn och Sebastian Svenberg i sin kartläggning av den svenska miljörörelsens historia konstaterat att miljörörelsen har genomgått olika faser genom åren. Från att ha varit fredliga intresseorganisationer starkt insnärjda i det svenska förvaltningssystemet under 50- och 60-talet, till konfrontativ aktivism med bildandet av Greenpeace och Miljöpartiet under perioden 70- och 80-talet. Gemensamt för de här fyra decennierna var att klimatfrågan i hög grad var politiserad. Det handlade om remissrundor under 50- och 60-talets förvaltningsaktivism till 70- och 80-talets protester mot kärnkraft och framförallt bildandet av ett nytt politiskt parti 1981. Frågan var politisk! 

Sen kom 90-talet och den nyliberala vågen infekterade det politiska landskapet. Privata aktörer fick nu större inflytande över den svenska infrastrukturen och Thörn och Svenberg menar att klimatfrågan under det här decenniet avpolitiserades. Det vill säga att klimatfrågan lämnades över till marknaden att lösa. Med hjälp av sosseglasögonen kan vi konstatera att nyliberalismens strömningar försköt ansvaret för miljöpolitiken från staten för att blint lita på att konsumenter skulle styra marknaden i en miljömedveten riktning. En uppgift som är möjlig endast i teorin. Miljörörelsens strategi från och med 90-talet har i mångt och mycket gått ut på att smutskasta dåliga företag och hylla bra. Strategins syfte var att möjliggöra för konsumenterna att göra informerade val. Problemet är att det skapar en klimatindividualism som fullständigt saknar klassperspektiv och totalt skjuter bort ansvaret som makthavare har!

Nu har vi levt med klimatindividualismen ett tag, med subventioner på elcyklar, smutskastning av företag och ett evinnerligt tjat om att alla ska bli veganer. Och ja visst, även den här delen behövs och jag är själv en del av den, stockholmsvegetarian som jag är. Men samhället måste göra en radikal omställning för att klara av klimatkrisen och Parisavtalets 2-gradersmål. Vi måste börja tillverka stål utan kol, elektrifiera transport- och flygsektorn, bygga bostäder i trä, sluta subventionera greenwashing-företag (till exempel Preem) och mycket mer. Vi behöver en klimatkeynsianism nu! 

Vi inom S-studenter och andra delar av arbetarrörelsen har fattat det här, och det har även den svenska miljörörelsen! Ny forskning har kunnat se tydliga tendenser till att rörelsen, med Greta Thunberg i spetsen, börjar fokusera mer på att makthavarna ska ta sitt ansvar. Statsvetaren Jost de Moor (2020) skriver tillsammans med sina medförfattare att övergången från att fokusera på individers påverkan till att fokusera på politiker har politiserat frågan. Samma studie menar även att miljörörelsen idag riktar in sig på stora infrastrukturprojekt. De här två tendenserna manifesterades tydligt under sensommaren 2020 när hela den svenska miljörörelsen mobiliserades för att stoppa Preems utbyggnation av sitt raffinaderi i Lysekil. Det var en tydlig demonstration mot ett infrastrukturprojekt och kravet aktivisterna hade var att regeringen skulle säga nej. Kampanjen bockar således av båda kraven som de Moor lyfter fram och de punkter som Katalys belyser i sin rapport. 

Miljörörelsens förändring bevisar att Socialdemokraterna kan bli Sveriges ledande miljöparti. Rörelsen har brutit upp med klimatindividualismen och efterfrågar tydligt ansvar från makthavarna och staten. Detta öppnar upp ett möjlighetsfönster för oss att gå igenom. Ser vi även detta i skenet av Coronapandemin så har denna kris visat att bristen på statliga satsningar skapar ett skört samhälle. Detta gör att vi snarare kan prata om en möjlighetsdörr än ett sketet fönster. Socialdemokraterna måste ansluta sig till klimataktivisternas strategi för att klimatkeynesianismen ska få en given plats i svenska efterkrisprogrammet!

Johan Ekegren, SSK

Källor

de Moor, Joost, De Vydt, Michael, Uba, Karin & Wahlström, Mattias (2020) ’New kids on the block: taking stock of the recent cycle of climate activism’, Social Movement Studies, DOI: 10.1080/14742837.2020.1836617

Sundin, Kalle (2020) ‘No: 83 Klimatkeynesianism nu’, Katalys.  

Thörn, Håkan & Svenberg, Sebastian (2017) ‘The Swedish environmental movements: Politics of responsibility between climate justice and local transition.

I Cassegård, Carl (red.) (2017). Climate action in a globalizing world: comparative perspectives on environmental movements in the global North. New York, NY: Routledge pp. 193–216