Andra dagen av vintertid och allt man önskar är ett varmt liv att trä på det isande livet. Och så blir man plötsligt lite bönhörd. Poeten Sonja Åkesson (1926-1977) verkar ha någon form av revival på gång.

Hon ägnades ett ambitiöst avsnitt av K-special för tre år sedan, och året innan dess kom ett nytt urval av hennes dikter ut i en bok med titeln Vara vit mans slav och helt andra dikter. Nu har hon tonsatts av ett gäng ytterligt begåvade människor som Sofia Karlsson, Frida Hyvönen, Anna Järvinen och Anna von Hausswolff. Skivan kommer först i slutet av november men smakprov finns här.

Jag är inget hängivet och insatt Sonja Åkesson-fan. På gymnasiet fick vi läsa den obligatoriska “Vara vit mans slav” och jag tyckte mest att den var deprimerande. Jag ville tycka om den för att vara en god feminist, men det gick dåligt. I den andra av Åkessons mest kända dikter, “Självbiografi (replik till Ferlinghetti)” läste jag inte längre än till:

Jag lever ett lugnt liv
på Drottninggatan 83 a på dagarna.
Snyter ungar och putsar golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och pölsa.

Fler bittra hemmafruar tänkte jag och bläddrade vidare. Men vilket misstag. När jag senare tog mig tid att faktiskt läsa hela dikten (som är rätt lång…) så kunde jag plötsligt förstå hypen. Jag skulle helst vilja citera den i sin helhet – den är så full av helt hisnande och roliga och uppriktiga och ångestmättade och passager som:

Jag sprang ut i den tidiga skymningen
och ville sträcka handen genom himlen
men skyndade tillbaka hem
för att inte bränna vid potatisen.
Jag ser en likhet mellan mig och potatis.
Vid minsta källarljus dessa famlande stänglar.
Men aktas för stötar. Aktas för kyla.

eller

Jag var en typisk snorunge.
Jag grävde gångar under snön.
Jag satt under ett snöande äppelträd
och väntade på Yttersta Dagen.

eller

Kvinnor skall inte utforska något.
De skall stanna där de är.
Min mamma påminner mig ständigt
om allt jag har att vara tacksam för.

eller

Jag söker en sund själ
i en sund kropp.
Jag har sparat minst
hundra Dagens Nyheter
och tänker verkligen en dag
ordentligt följa med i debatten.
Jag ser ett nytt krig rulla fram
över de svart-vita sidorna.

Jag ska hejda mig. Läs den! På den kommande skivan tolkas delar av denna dikt på ett fantastiskt fint vis av Kajsa Grytt. (Tycker också att det är en ganska rolig parentes att adressen där Sonja Åkessons diktjag levde ett lugnt liv om dagarna är samma där Arenagruppen huserar idag. Kulturvänstern någon?)

En annan höjdpunkt är Annika Norlin som på ett så självklart sätt gör “Åkej” och jag tänker att det trots allt kanske inte är så stor skillnad på nu och då. Att det i den här nykonservativa hemmafruröran fortfarande behövs en Sonja Åkesson för att sätta ord på jämförelserna med andra, bättringsförsöken och för att våga konstatera att man “följer en annan rytm”. Och istället för att fortsätta drömma om att vara en av dom som orkar med att “måla kryddhyllan i någon piffig raffig färg/../ och laga någon piffig raffig rätt” åtminstone emellanåt nöja sig med det lakoniska “jag passar ändå ingenstans/jag går och knyter mig”.

Och sedan gör Sofia Karlsson en version av “Ja, tack” som faktiskt känns som “en varm kofta att trä på de isande tankarna”.

För ytterligare läsning om Åkesson kryddat med en hel del namedropping, featuring både Laboremus och Libertas kan ni med fördel konsultera Enn Kokk.

Låtlistan i sin helhet:

1. Kajsa Grytt – Utdrag ur Sjävbiografi (replik till Ferlinghetti)
2. Anna Järvinen – O, ur Hästens öga
3. Britta Persson – Man får göra det bästa av allt
4. Lisa Nilsson – Monolog
5. Lena Swanberg – Två dikter till Ann-Christine
6. Sofia Karlsson – Ja tack
7. Annika Norlin – Åkej
8. Rebecka Törnqvist – Lektion
9. Nina Ramsby – Skärvor ur en svit
10. Anna Järvinen – Ajajaj
11. Lisa Nilsson – Pastell
12. Anna von Hausswolff – Öron
13. Frida Hyvönen – Neeijjj

Pepp!

Josefin Hägglund, Laboremus