Studenter vill bevara nivåerna på studiebidragen. Norrlänningar kramar snuset och bilen. En ordförande jag inte känner hör av sig och vill få mig att rösta på kandidaten från hens klubb. Bilister hatar trängselskatt och miljörörelsen vill bygga både vatten- och vindkraft. Bara inte runt knuten.
Arbetarrörelsen talar ofta och gärna om solidaritet. Solidaritet med den fattiga världen eller solidaritet med de strejkande. Betydelsen av solidaritet är det att i egenskap av del av en grupp verka hänsynsfullt, utan egenintresse, för denna grupps bästa. Dock äregenintresset ofrånkomligt. Det finns alltid där vare sig man vill eller ej. Ingen är alla, men alla är någon. Och egenintresset är varken bra eller dåligt i sig. Men är det något att vara stolt över?
Ibland går konsekvenserna av ens övertygelse emot egenintresset. En kommunpolitiker lägger ned daghemmet där politikerns egna barn går. En barnlös samhällsmedborgare lägger sin röst på ett parti som investerar i grundskolan. En skolelev hänvisar till sina klasskamrater när läraren ger henom beröm.
Men ofta sammanfaller ens egenintresse med den politik man för. Det är inte för inte som mitt parti heter Sveriges socialdemokratiska arbetareparti trots att vi alltid betonat hela samhällets välmående. Den socialdemokratiska politiken gynnar inte enkom arbetarklassen, trots att partiet traditionellt varit dominerat av medlemmar från LO-kollektivet. Ett jämlikt samhälle mår bättre än ett ojämlikt samhälle.
Frågan är dock varför egen- och särintressen blivit så accepterade att uttrycka. Är det vitalt att ha drabbats av något för att vilja ändra på det? Varför ska man behöva ha ett djur för att förstå att köttindustrin är förfärlig? Varför ska man behöva jobba inom vården för att tycka att de kvinnliga vårdyrkena är alldeles för underbetalda?
Tyder inte ett ständigt hävdande av ens egenintresse på en bristande empati, det vill säga en bristande förmåga sätta sig in i andras situation? Är man solidarisk när det gäller andra människors intressen eller allmänintresset?
Det kan knappast vara rimligt att rösta fram ett Europaparlament där parlamentariker från 28 medlemsländer ska tillvarata sitt egna lands intressen. Europa har mer att vinna än varje enskilt land har har att förlora på EU-samarbetet, såväl ekonomiskt som socialt och ekologiskt.
Utan att överdriva kan man konstatera att Sverige/hemlandet/nationen, står i centrum för våra etablerade partiers valrörelser. Svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige, nej till överstatlighet, rösta in en riktig göteborgare i Bryssel o.s.v.
I stället borde valet handla om unionens väl. Utan solidaritet medlemsstaterna emellan dras Europa sönder av egenintresset.
Håkan Bernhardsson
Libertas
