Att “historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp” är en utgångspunkt för socialismens strävan efter att ersätta en orättvis värld med en ny ordning som vilar på frihet, jämlikhet och solidaritet. För att lyckas behöver socialismen verktyg för att ifrågasätta och omkullkasta de maktstrukturer som ligger till grund för orättvisan, men som också försvaras med näbbar och klor av dem som försöker säkra sin ställning som maktelit. För en sosse som vill lära sig sätt att ifrågasätta makten är de dialoger där Sokrates frågar ut eliten om ämnen som rättvisa, hur staten ska byggas, om kärlek och vetenskap perfekt sommarläsning. Särskilt de dialoger som gavs ut i folkupplaga, på den tid som Sverige var ett land med en vision om att även den som inte läser filosofi på akademin skulle kunna ta del av grunden till det västerländska kulturarvet, är värda att läsa – till exempel Sokrates försvarstal.

Historien om Sokrates börjar med att atenaren Keirefon en gång frågade oraklet i Delfi om det fanns någon visare än Sokrates. Nej, någon visare än Sokrates finns inte, svarade oraklet. Sokrates grubblade över detta: “Vad menade egentligen guden [Apollon] med sitt gåtfulla tal? Jag vet ju med mig, att jag inte alls är vis. Vad menar han med att jag är visast? Ty det är ju otänkbart att han skulle ljuga”. Efter det blev Sokrates liv en enda lång resa i jakt på den vishet som eliten sa sig ha om de stora och viktiga tingen. Det som var grunden för deras position som den styrande klassen. Med skarpt intellekt och metodisk envishet ifrågasatte Sokrates det antika Hellas intellektuella och politiska elit. Han besökte politikerna, filosoferna, talarna, diktarna och hantverkarna, men insåg snabbt att dessa stora män faktiskt visste väldigt lite om någonting större överhuvudtaget.

Genom sitt arbete utvecklade Sokrates den metod som senare skulle bli marxismens kärna – dialektiken. Sokrates utfrågning av “fosterlandsvännen” Meletos i Sokrates försvarstal är just ett sånt ställe där vi kan se dialektikens användbarhet som verktyg för att kritiskt skärskåda makt. Med hjälp av humor och metodisk skärpa lyckas Sokrates visa domstolen hur Meletos anklagelser om att Sokrates utfrågningar är en samhällsfara som fördärvar ungdomen egentligen var motiverade av Meletos vilja att behålla sin egen höga ställning. Meletos kunde avslöjas genom att visa de motsägelser som fanns i anklagelserna. Men Sokrates lyckades också genom sina frågor visa hur eliten använde domstolarna för att säkra sin egen makt.

“Varen vissa därpå, mina landsmän, att om jag förr i tiden hade försökt deltaga i politiken, skulle jag ha varit förlorad och aldrig kunnat hjälpa varken er eller mig själv. Bliven nu inte förargade över att jag talar sanning! Det finnes nämligen ingen enda människa, som kommer oskadd undan, om hon öppet och ärligt träder i opposition mot eder eller vilken folkmassa som helst och söker hindra orätt eller laglöshet i dess många olika former.”

Runt Sokrates samlades den yngre generationen greker – bland andra Platon och Xenofon – för att lyssna när tänkaren frågade ut makthavarna och lära sig hur den dialektiska metoden kunde användas för att ifrågasätta lögner och illusioner. Dessa unga män verkar Sokrates ha tagit med en nypa salt, han menade att fattig som rik hade nytta av att lyssna, men ändå uppskattade han deras ambition: “det är de som har bäst tid, just sönerna av de förmögnaste fäder – [de] tycker det är roligt att höra på, när folk blir undersökta; och därför pläga de ofta följa mitt exempel och försöka rannsaka andra. Därvid upptäckta de nog, tror jag, att en stor massa människor, som inbilla sig veta något, men som veta litet eller intet”.

För oss socialdemokrater skiner Sokrates roll som folkbildare genom det antika patriarkala klassamhällets filter. Ja, det var elitens barn som följde honom, men genom att följa honom kunde de skärskåda sina föräldrars priviligierade ställning och upptäcka de lögner som var grunden för deras position – på samma sätt som SSU bildat ungdomar från Stockholms villaområden att ifrågasätta kapitalismen och klassamhällets orättvisor. Sokrates lärde Atens unga att tänka själva för att förstå orättvisa och orättfärdighet och gav dem det verktyg som behövdes för att göra det. Och liksom socialisterna gjorde Sokrates detta med hjälp av ett kritiskt sinne och en övertygelse om att samhällets hierarkier mer ofta än sällan vilar på orättfärdiga grunder. På så sätt är Sokrates en förebild för oss socialdemokrater. En förebild som kan lära oss hur makten kan och borde ifrågasättas metodiskt.

På samma sätt som Sokrates angrep eliten i Aten för 2500 år sedan kan och måste vi idag ifrågasätta klassamhället och dess rasism, sexism och andra förtryckande strukturer. För att vi ska kunna lyckas förändra samhället måste vi lära oss att bemöta och bryta ner de ädla lögner som upprätthåller orättvisan – om nationerna och svenska värderingar, om ekonomin och marknaden, om männen och kvinnorna.  I en tid av opinionsjakt och slipad valretorik för att bevara partiets position i väljarsiffrorna är vår uppgift att ifrågasätta makten och alla påståenden om hur en politik vi tycker är omänsklig kan motiveras som det enda alternativet.

Vi måste våga gå i opposition mot makten och visa vad som är fel med det samhälle eliten försöker bygga. Där är Sokrates dialektik fortfarande ett av våra viktigaste verktyg.

Anton Berg
Laboremus

Bild: Icakuriren