Liberal feminism

Sofia Arkelsten får en fråga om det över huvud taget är lämpligt att ha ett styrelseuppdrag i ett börsnoterat bolag i hennes roll?

” Ja, jag tycker att det har varit viktigt. Och vi har också haft en debatt i Sverige om att det är för få kvinnor i börsbolagens styrelser, svarar hon.”

Den givna frågan är förstås om det hade varit mindre lämpligt om Arkelsten hade haft en Y-kromosom. Att journalisten inte ställde den är bara att beklaga.

Dock påminner Sofia Arkelstens grundantagande, att bristen på kvinnor med styrelseposter är ett så stort samhällsproblem att det legitimerar en påtaglig korruptionsrisk bland våra politiker, mig om en kommentar av Nina Björk som överrumplade många på Inkonst i måndags.

Tillsammans med flera andra  diskuterade hon vänsterns framtid. Efter  en fråga från publiken svarade hon (om jag citerar henne korrekt):

“Jag är inte säker på om feminismen är en progressiv kraft längre”

Det blev helt tyst och tiden rann ut så inga följdfrågor hann ställas. Dock tycker jag att hennes uttalande inte ter sig särskilt märkligt om man tar Sofia Arkelstens inställning i beaktande. Feminism får aldrig reduceras till en kamp för “hälften kvinnor”. Och Nina Björk är nog rädd att att det är där vi hamnat. När hon vill att vi ska börja fundera över vad vi gör i samhället, inte bara att lika många från varje grupp gör det, blir hon anklagad för att vända Simone de Beauvoir ryggen eller vara kristdemokrat. Hon citeras i SvD:

“Är feminism nu att tycka det kvinnor gör är bra oavsett vad de gör? Ska vi inte analysera beteendet?”

Liknande oro gav Kajsa Ekis Ekman uttryck för i en essä 2008.

“man kan undra: vem – förutom Kvinnofronten som fortfarande driver kravet på sex timmars arbetsdag- tar kampen för det som de flesta kvinnor har gemensamt, nämligen brist på tid och dåligt med pengar?”

Och precis som när jag recenserade Ekmans bok “Varat och varan” kommer jag att tänka på Liv Strömquist. I hennes briljanta debut “Hundra procent fett” parafraseras den klassiska kapitalistiska pyramiden. På alla utom den lägsta nivån utbrister käcka damer:

“vi är hälften kvinnor!”

Och det handlar inte bara om feminismen. När arbetslöshet som problem slutar diskuteras och man istället* pratar om att för många invandrare eller ungdomar är arbetslösa antyder man att problemet skulle försvinna om bara fler äldre Svensson och Nilsson blev arbetslösa. Så är inte fallet Sofia Arkelsten.

Jesper Alex-Petersen, Malmö S-studenter

*Tyvärr tenderar samtalsämne tränga ut varandra. Någon kanske saknade klimatfrågor och utrikespolitik i årets valrörelse? Ni får ursäkta, vi hade fullt upp med att spekulera i om en erfaren och stridbara politiker var tillräckligt trovärdig för att bli Sveriges första kvinnliga statsminister samtidigt som vi gullade med den härliga killen i hästsvans.