1195 kronor. Det är vad ett periodkort kostar. Pengar som jag inte har på kontot. En kostnad som överskrider budgeten för den här månaden, men om jag inte köper det riskerar jag att gå back ännu mer. 1195 kronor. Det tillåter obegränsade resor i Skåne under en månads tid. Jag kan ta mig från Ystad i söder till Osby i norr. Obegränsade resor i ett begränsat arbetsliv.
Mitt kontoutdrag visar 867 kronor. Räkningarna är betalda sedan en vecka tillbaka, jag har lite mat i frysen och mer i skafferiet, men mitt periodkort går ut om två dagar. Det är tre veckor kvar tills nästa lön. Ekvationen går aldrig ihop. Jag har två sparkonton: Ett var tänkt som ett riktigt sparkonto, där pengar hamnar i väntan på roliga saker. Resor, tatueringar, den där klänningen som har så fint fall. Det andra skulle vara ett buffertkonto, som jag lånar av när budgeten inte riktigt går ihop; när glasögonen råkar gå sönder eller katten blir sjuk.
Sedan tre år tillbaka står sparkontot på noll. Det roliga är slut. Kvar finns bufferten. Jag för över 1195 kronor till mitt personkonto och undviker att titta på nollorna på sparkontot som skvallrar om hur det står till. Jag håller mig i alla fall flytande, tänker jag. Jag har i alla fall ett buffertkonto. Att varenda sparad krona nu för tiden går till räkningar, till mat, till periodkort, det försöker jag förtränga. Varje månad jag kan ge lite tillbaka till buffertkontot är en personlig triumf. Då har det gått bra. För vem vet hur det går nästa månad?
Jag går in i varje månad med inga eller få arbetspass inbokade. Jag vaknar med rusande puls innan klockan sju vissa morgnar, väckt av ett sms. ”Kan du jobba mellan 9-18 idag?”. Andra morgnar vaknar jag vid 11, seg, uppgiven, undrandes när telefonen ska vibrera igen och ge mig en inkomst. Jag hatar vibrationerna innerligt, men om jag hade fått välja hade de ändå varit min väckarklocka fem dagar i veckan. Jag går på obetald jour, jag är befriad från allt vad semester heter men ledighet – det har jag gott om. En ledighet som stressar, som för varje dag som går gör att tankarna på CSN-skulder och interneträkningar på 249 kronor blir allt mer påträngande. När sommaren närmar sig tröstar jag mig med att semestervikariatet erbjuder en chans att fylla på bufferten. Att jag äntligen slipper att vara ledig dämpar min stress.
Att jag jobbar när min familj och vänner är lediga för sjunde året i rad, att ordet ”sommarsemester” har försvunnit ur min vokabulär, att sommardagarna jag spenderar inomhus på ett kontor inte resulterar i en resa till Grekland, eller ens ett par nya skor, det är lönlöst att tänka på. Jag är för upptagen med att trampa vatten, att hålla mig flytande under kyliga höstmånader och snötäckta februaridagar. Jag tittar på kvittot jag får av kassörskan på Pressbyrån. 1195 kronor dragna från mitt konto. Imorgon ska jag åka till Bromölla. Förra veckan var det Skurup och nästa helg är det Trelleborg. Vissa månader så vibrerar min mobil bara fyra gånger. Fyra arbetspass täcker inte räkningarna. Fyra arbetspass tar en stor tugga av bufferten och spottar ut det faktum att jag nästan har förlorat på att arbeta. Om jag inte väljer att se obegränsade resor i Skåne som en vinst.
När jag väl jobbar så sliter långa dagar, sena nätter och tidiga morgnar på mig. Jag himlar med ögonen åt inställda tåg och åt vänner som säger ”jag har varit på jobbet i tio timmar idag” och som är missnöjda över att de fick semester vecka 29-31 istället för vecka 26-29. Sympatin försvann någonstans på vägen till Hässleholm. Kanske under en sen kväll spenderad på en tågbuss någonstans utanför Örtofta, eller i väntan på en ersättningsbuss som inte kom. Fyra timmars pendling gör vem som helst bitter. Fyra timmars obetald arbetstid som jag inte har möjlighet att säga ”Tack, men nej tack” till. Jag tänker att imorgon behöver jag bara ta mig till Skurup. Enbart 45 minuter med tåg. Om mobilen dessutom vibrerar en gång till den här månaden så är bufferten fredad. Inte en triumf, men nära nog. För vem behöver en resa till Prag när man har obegränsade resor i Skåne?
1195 kronor kostar periodkortet. Det känns som att jag betalar mycket mer än så.
Sofi Larsdotter
