Socialistpartiet vann igår en jordskredsseger i valet till Nationalförsamlingen. Man hade all anledning att fira i natt. Partiet fick tillsammans med några mindre vänsterpartier sammanlagt 346 platser, den enade högern 226 platser. De borgerliga partierna tvingas nu se en socialistisk rörelse växa sig stark i Frankrike. Från att ha haft makten i den lagstiftande församlingen och presidentmakten har nu högern… Nästan ingenting att bestämma över.

Hollande och hans kamrater kan även glädja sig åt att man efter gårdagens val har absolut majoritet i Nationalförsamlingen. Därmed minskar behovet av de andra partiernas stöd för att kunna driva genom viktiga politiska och ekonomiska reformer.

Trots det goda resultatet har socialisterna i dagsläget inte tillräckligt många platser för att själva kunna genomföra konstitutionella förändringar. För sådana förändringar krävs tre femtedelar av det totala antalet platser i Nationalförsamlingen och det franska parlamentets andra kammare, Senaten.

Hur gick det för de andra partierna?

Jag har tidigare skrivit om den uppmärksammade fighten mellan Nationella Frontens ledare Marine Le Pen och Front de Gauche-ledaren Jean Luc Mélenchon som kämpade mot varandra i samma valkrets. En fight som Le Pen gick segrande ur i första omgången. Le Pen vann emellertid inte vad det verkar den andra omgången i sin valkrets. Hon har nu krävt att rösterna ska räknas om utan att få något större gehör för sitt önskemål.

Nationella Fronten får totalt två platser i Nationalförsamlingen. Det kan tyckas ofarligt (två platser av flera hundra!) men riskerar att spela roll på en mer symbolisk nivå. De etablerade partierna har sedan 1970-talet sökt hålla Fronten borta. Den här gången misslyckades man.

De Gröna ingick före presidentvalet en uppgörelse med Socialistpartiet. Mot löftet att stödja socialisternas förslag garanterades partiet ett antal platser. Trots låga siffror i första omgången av presidentvalet får nu De Gröna 18 representanter i Nationalförsamlingen, vilket är 14 fler än under föregående mandatperiod.

För Mélenchon och Front de Gauche är smekmånaden över. De polygama äktenskapet mellan vänsterns olika grupper och partier är av allt att döma på väg mot en sorglig skilsmässa. Den här gången också. Ända sedan kommunistpartiet PCF förlorade sin storhet på 1980-talet har olika vänstergrupper kämpat, ibland för att hålla samman och ofta för att motarbeta varandra. Karismatiska ledare har kommit och gått. Mindre karismatiska ledare har snabbt glömts bort. Om vänstern ska komma igen krävs seriös terapi. Inte minst för att minska gapet mellan de principfasta kamraterna i Kommunistpartiet och bubblarna i Parti de Gauche.

Låt dem bråka, kan man tycka. Samtidigt är det viktigt med en stark fransk vänster som kan påminna president Hollande om de löften han avlade innan valet. För att nämna några: eliminera budgetunderskottet, sänka statsskulden, 60 000 nya jobb i skolan, höjda marginalskatter, sänkt pensionsålder till 60 år… Listan kan göras lång. Nu är det upp till bevis för Hollande och den franska vänstern. Bonne chance!

Artikeln har tidigare publicerats på Arbetarrörelsens tankesmedjas hemsida