Liberalismens osynliga hand är på frammarsch för att åter ikläda oss ofrihetens bojor och släpa oss tillbaka till en tid vi lagt bakom oss i kampen för allas vår frigörelse. Lönedumpningar, marknadshyror, sänkta arbetsgivaravgifter och skattesänkningar för de mest välbeställda står på agendan. Det är det vanliga pratet från högern om den frihet och lycka som väntar dem som lägger sin röst på de partier som har som sitt yttersta mål att förgöra välfärdsstaten.

Det är åter dags att låta klasskampen ställas högst upp på dagordningen. Den kommande valrörelsen är beroende av det. Framtiden för löntagare, pensionärer och studenter – ja, arbetare helt enkelt – är beroende av att vi tar upp klasskampen igen för ack vad snabbt det går att rasera det man under lång tid byggt upp. Att slita drömmar i stycken, driva ett helt samhälle mot otrygghet, förnedring och fattigdom.

Nu ser vi hur Swedbanks VD Birgitte Bonnesen skrattar gott åt inkomsterna från bolånen, detta nödvänliga onda som många fått försätta sig i som en följd av det orimligt låga utbudet av hyresrätter. På storbankerna går det ingen nöd, på riskkapitalisterna går det heller ingen större nöd, men för oss dödliga ser framtiden tvetydig ut. Får den blåbruna sörjan bestämma så säljs vi ut mot lägstbjudande, förnekas tillgång till högskola och får hanka oss fram som daglönare. Ett återtåg till ett feodalt samhälle där Wallenberg är kung.

Får vi en röd regering kan den svage ges verktyg att kräva sin rätt, erbjudas rättvisa och inflytande det samhälle vi gemensamt byggt. Blir det inget tydligt politiskt ledarskap kommer utvecklingen stanna av, ett progressivt fortskridande vara oändligt svårt och högerröster kommer att göra sitt bästa för att söndra och härska.

Om vi skall kunna vända den trend som den osynliga handen pekat ut som vägriktning måste vi tala klass. Vi måste belysa vår situation och tala om målsättningen för vad vi vill åstadkomma. Vi måste tala om kampen för folkets frigörelse.

Joaquim Larsson

Jönköping S-studenter