Socialdemokratin i ett nytt århundrade

 

S-akademikers skriftserie, nummer 1
P
ayam Moula och Jimmy Sand (red.)
2017

 

Det är alltid glädjande när man erfar att det händer saker i den monolitiska socialdemokratiska rörelsen. Att föreningen S-akademiker tar initiativ till att ge ut en serie tryckta antologier är tveklöst ett index på att vi i viss mån ännu är i just rörelse. Sju texter ryms i den lilla pocketboken med den tämligen prosaiska titeln Socialdemokratin i ett nytt århundrade. Omslaget är desto mer elegant utformat med ett välvalt fotografi av ett järnvägsspår, som associerar till forna seklers industri och modernitet, men också till rörelse framåt. Socialdemokratin ska således inte överge sitt arv, utan bära det med sig i godsvagnarna på snabbtåget mot framtiden.

 

I bokens inledande bidrag försöker Payam Moula utifrån en bred filosoferande utgångspunkt klargöra hur en ”god” politik ser ut och hur SAP kan driva en sådan. Efter många spretiga referenser kommer skribenten bland annat fram till att ”kärnan” i socialdemokrati ”är förmågan att se bortom klassintresset och mot högre ideal”. Vad dessa högre ideal skulle vara är oklart, men skribentens poäng är att de röster som höjs för att SAP ska driva hårdare klasskamp och värja sig från medelklassen har fel.

 

Jag delar Moulas analys om att Socialdemokraterna borde driva en klassgemensam politik för både arbetarklassen och medelklassen, alltså för flertalet. Men i min mening innebär det att föra just klar klasspolitik. Ojämlikheten skenar i dagens samhälle, och det är ju liksom inte den belånade, överarbetande medelklassen som tjänar på rådande ordning, utan överklassen. Som Bodil Malmsten mycket riktigt skrev 2009: ”Medelklassen är på väg att gå under. De rika blir rikare, de fattiga blir fler och fler och medelklassen pressas ihop som en spånplatta i mitten”. I takt med att många tjänstemannayrken proletariseras menar jag att en tydlig klasspolitik är exakt vad partiet behöver. Jag menar också, till skillnad från Moula, att sådan klasspolitik är just socialdemokratins kärna.

 

Moulas text är i övrigt något tragglande och jag saknar tydliga visioner för socialdemokratin i ett nytt århundrade.

 

Kajsa Borgnäs tar upp arbetarrörelsens relation till miljöfrågan i sitt utmärkta och pedagogiska bidrag. Hon påtalar hur oron för miljön och klimatet legat latent i arbetarrörelsen sedan dess barnsben, inte minst genom Marx kritik av kapitalismens ohemula exploatering av naturen. Det är en kvalitet i Kapitalet som i princip aldrig lyfts fram. Borgnäs argumenterar för att hållbarhetsarbetet bör betraktas som ett led av eller integrerad i det stora, strukturella välfärdsbygget. Socialdemokratin har inte enbart att balansera arbete och kapital, utan även natur.

 

Borgnäs kritiserar samtidens övertro på konsumentmakt samt den utbredda fetischistiska synen på teknologi som frälsande kraft. Klimatet kommer inte räddas av eko-shoppande hipsters eller av teknisk innovation, utan av politisk vilja och ett nytt politiskt paradigm. ”Både produktion och konsumtion sker inom befintlig infrastruktur och inom befintliga incitamentsystem” – därför måste hela systemen göras gröna.

 

Att läsa Sven Ove Hanssons ”Socialdemokratins jämlikhetsidé – fem nyckelbegrepp” var tyvärr som att tugga pappersmassa; smaklöst, näringsfattigt och ointressant. Skribenten presenterar problembilder som jag inte känner igen mig i och diskuterar begrepp, teser och självklarheter som känns hopplöst platta och enkla. En SSU-etta är mer utmanande.

 

Antologins pärla är tvivelsutan Ulrika Lorentzis bidrag, ”Är det verkligen jobb vi vill ha, till varje tänkbart pris?”. Hon dömer ut arbetskritikern Roland Paulsen som en gnällspik som ”nöjer sig med svaret att vi ska arbeta mindre”. Problemet med Lorentzis desavouering av Paulsen är att konsekvensen måste bli att alla som kritiserar rådande ordning avkrävs nätta reformpaket för vad man ska göra i stället. Det blir neurotiskt om man måste vara en fällkniv med korkskruv, nagelsax och syl. Paulsen har identifierat enorma problem i vårt system och kritiserar dem på ett seriöst sätt – på detta följer inte nödvändigtvis att han måste stå med alla svaren.

 

I övrigt går Lorentzi elegant och tydligt igenom vår samtida arbetsmarknad, där både tjänstemännen och arbetarklassen fått det tuffare, och där högerns politik 2006-14 stimulerade fram en låglönesektor, främst genom styggelsen RUT. Borgerlig arbetsmarknadspolitik är ju direkt rasistisk i sin konsekvens, eftersom högern framhärdar hur nyanlända ska få lägre ingångslön. Toppen för arbetsgivaren, medan grupp ställs mot grupp i löntagarkollektivet, och konkurrensen om jobben hårdnar – vilket förstås leder till en låglönespiral åt helvete.

 

Skribenten kritiserar arbetskritiken, men på ett väl underbyggt sätt, och påstår – mycket riktigt – att SAP måste begripa dess upphov. Stora grupper i löntagarskikten faller mellan stolarna och står totalt socialt och ekonomiskt exponerade. Lorentzis text är så pass välskriven och pedagogisk att åtminstone delar av den borde användas som kurslitteratur i socialdemokratiska grundkurser.

 

I stora drag är Socialdemokratin i ett nytt århundrade emellertid en ganska torftig, partilojal antologi som saknar idépolitiskt kittlande element. Ansatsen är hedervärd – jag vet av egen erfarenhet hur tufft det är att dra i liknande projekt – och jag hoppas att skriftserien fortsätter. I fortsättningen önskar jag mig bara en jämnare kvalitet, lite mer blod och lite mer nerv. Ett nytt århundrade! Det är stort. Men var är visionerna?

 

 

Ludvig Fahlvik

Libertas redaktör

 

FacebookShare

2 thoughts on “Socialdemokratin i ett nytt århundrade

  1. Hur är det med postmodernismen, kulturrelativismen, normkritiken och alla de andra ödesfrågorna som har skapat ett Sverige i upplösningstillstånd?

  2. Kanske Socialdemokraterna är lika nostalgiska som Sverigedemokraterna och längtar tillbaka till gamla tider. ”Klasskamp och sådana töntiga saker” som Mona Sahlin skulle säga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *