Vanligt är att vi sossar ojar oss över hur individualistiskt samhället blivit – att den kollektiva värmen och omtanken försvunnit. Visst är det en slutsats som ligger rätt nära till hands när man så gott som dagligen påminns av välfärdens nedmontering och borgerlighetens evinnerliga hets till privatisering och skattesänkning. I grunden är det dock inte individfokuset vi bör vara rädda för – socialdemokratin har under hela sin existens kämpat för just individens rätt att bestämma över sitt eget liv.

I högerns värld finns egentligen ingenting som garanterar den enskildes rätt till någonting: det gemensamma ska monteras ned och det privata ges utrymme att härja fritt på den enskilde medborgarens bekostnad. Ingen kan väl exempelvis hävda att det är en särskilt frigörande politik för individen att privatisera apotek så att den som bor utanför storstäderna får kämpa för att få tag på sina läkemedel.

Att folk röstar på annat än sossarna kan inte tillskrivas individualismens utbredning. Socialdemokrati har aldrig varit fråga om någon slags välgörenhet. Folk har inte i huvudsak röstat på partiet och varit engagerade i arbetarrörelsen för att vara snälla mot andra – utan för att se till att ens eget och ens kamraters liv kan bli bättre.

Vi vill naturligtvis bygga ett samhälle där vi tar hand om varandra och inte lämnar varandra i sticket. Ett sådant samhälle byggs dock inte av välgörare – det har uppstått på grund av att socialdemokratin drivit en politik som tagit tydliga steg mot förbättring av det vanliga jordeliv de flesta av oss lever. Vi har sett till att bygga ett samhälle där den enskildes frihet garanteras genom kollektivet. Gemensamt har vi säkerställt varandras rätt till autonomi – inte för att det är snällt, utan för att det är smart politik för det stora flertalet.

Istället för “individualismens utbredning” har vi alltså i mångt och mycket vår egen rörelse att beskylla för att människor inte engageras av arbetarrörelsens politik på samma sätt som förr. Vi klarar inte längre av att formulera tydlig reformpolitik som faktiskt förbättrar vardagen för vanligt folk. Politiska reformer och facklig kamp har alltid varit våra metoder för att exempelvis se till att individer får bättre sjukvård, bättre arbetsvillkor och högre lön. Att leverera ordentlig sådan politik är något vi idag gör alldeles för sällan.

Att samhället blivit mer individualistiskt är inte mer än en ursäkt för att vi själva inte längre levererar skarp nog politik. Reformer som ett förstatligande av apoteken, avgiftsfri tandvård och ett ordentligt offentligt bostadsbyggande – det är exempel på riktig politik för individen som möjliggörs genom det kollektiva, det är exempel på riktig socialdemokratisk politik.

SIXTEN SVANBERG
LIBERTAS REDAKTION