Vi lever åter i de sociala rörelsernas tid. Det partipolitiska engagemanget påstås vara på dekis, men utomparlamentariska sociala rörelser frodas. Från nyfascismen till veganrörelsen, från Allt åt alla till Solrosupproret. Folk sluter sig samman för idéer de tror på, för politik de vill driva, för stora visioner och mindre reformer.
Ja, grupperna är många. Men i stället för samarbete väljer de olika grupperingarna ofta konkurrens. Man skapar falska motsättningar genom att ställa en grupp mot en annan, en rörelse mot en annan. I samband med demonstrationerna i Stockholm mot utvisningar av afghanska ungdomar skrev en äldre kvinna på Facebook att alla pensionärer borde åka till Medborgarplatsen och kräva gratis tandvård och höjd pension. I stället för att göra gemensam sak med de utvisningshotade afghanerna föreslås alltså en slags kontrademonstration. Hellre än att tillsammans agera mot ett orättvist och moraliskt korrupt system föreslås en tävlan i vem som har det värst. I tantens påstående ligger underförstått att de afghanska ungdomarnas intresse skulle strida mot svenska pensionärers intresse. I skuggan av detta ynkliga perspektiv står de maktintressen som verkligen tjänar på oenighet bland folket.
Har den kapitalistiska konkurrensideologin förvrängt vår mentalitet så illa att inte ens de progressiva, de grupperingar som önskar ett annat samhälle, begriper samarbetets fördelar?
Gårdagens motståndsrörelse tenderar att bli morgondagens stagnerade värnare av status quo. Vårt eget parti är ett exempel, Miljöpartiet ett ännu mer frappant sådant. Det gick snabbt för miljöpartisterna att gå från kontrahegemonisk drömfabrik om en ny ekonomi och ett nytt samhälle till att bli marknadsorienterade liberaler och borgerlighetens nyttiga idioter. Härom året i Stockholms läns landsting hjälpte de Alliansen med att dra in busslinjer och höja SL-taxan, i regeringsställning har de svikit i alla viktiga frågor – bland andra Förbifart Stockholm och brunkolet – och parallellt med detta har Grön Ungdom utvecklats till rena nyliberaler som förespråkar RUT-avdrag för nagelvård. De miljöpartister som bryr sig om att bevara strandskyddet eller utrotningshotade insekter har själva blivit utrotade. Att överhuvudtaget kalla den miljöpartistiska broilerfabriken för en social rörelse är ytterligt tveksamt.
Ekologismen och socialismen har annars oerhört många gemensamma nämnare. Vi borde båda vara motståndare till konsumtionshysteri på planetens bekostnad, kapitalismens ständiga krav på ytterligare exploatering och lebensraum, urlakningen av jorden, profitintressets omättliga hunger på folkflertalets bekostnad, bristen på hållbar produktion, utnyttjandet av arbetare och djur, världssvälten, vattenbristen, storföretagens vidriga cynism. Denna gemenskap får anses bortslarvad. Att socialdemokratin har visat ett vedervärdigt ointresse gentemot miljöfrågor fram tills nyligen är en avgörande orsak till detta. Men när miljöintresset nu väckts hos oss har vi en systemkritik som miljörörelsen saknar. Social, ekonomisk och miljömässig hållbarhet hänger ihop. Vi kan inte konsumera oss ur klimatkatastrofen genom KRAV-märkta produkter eller så kallat ”hållbart” fiske. Vi måste lägga om hela produktionen.
Vänsterns hårda krav på begreppshygien och att man ska ha ”rätt analys” är rimliga till en viss punkt. Att man som vänster bör ha någon sorts materiell utgångspunkt hellre än liberalidealistiska fantasier om att man kan utbilda bort förtryck och orättvisor borde vara en självklarhet. Men Kajsa Ekis Ekman formulerade saken väl i en ledare i ETC för några år sedan: ”[Högern] resonerar enligt principen: ”Tycker du lite som vi, kom till oss!” Inte: ”Tycker du inte exakt som vi, ut härifrån!”[1]”. Denna högerns strategi är väl i och för sig symptomatiskt med en idealistisk världsåskådning, men icke desto mindre något för vänstern att bejaka. Det är ju genom att mötas och umgås som man lär sig saker. Vänsterrörelserna ska folkbilda och skola. Vi lär av varandra – det är en sympatisk och ödmjuk pedagogisk utgångspunkt. Genom att vara en månghövdad rörelse vinner vi makt och legitimitet. Att man i och med en nyfikenhet tillsammans kan utforska samhället och tänkandet är en ledstjärna i konsten och borde även vara det inom politiken. Att vända uppochned på självklarheter och att utmana varandras förgivettagande utvecklar oss och våra ideologier.
Motståndet mot rådande världsordning pyr. Det progressiva motståndet måste finna gemensamma samarbetsformer för att bräcka det reaktionära och fascistiska motståndet. Trots våra ytliga skillnader har vi många, många gemensamma intressen. Vi har mycket som vi tillsammans borde agera emot. En samlad vänsterorienterad rörelse kan inte sitta och ägna sig åt tävlingar där den som kan räkna upp flest förtrycksgrunder vinner. Vi kan inte heller sitta och dividera om vem som är minst elitistisk eller vem som har tolkningsföreträde – ska vi börja gradera yttrandefrihet efter sådana premisser gör vi det offentliga samtalet till ett minerat fält som knappast kommer locka fler personer att engagera sig politiskt. Det politiska ska vara en mötesplats, inte en tuppfajt.
Och mötesplatser kan vi tillsammans skapa. Genom breda allianser och samarbeten rörelser emellan blir vi starkare internt och externt. Högern regerar genom att härska och söndra. Det största motståndet vi kan ge dem är samarbete och gemensam front.
Ludvig Fahlvik
Libertas redaktör
