“Now, what you see here is at least in summer or in the fall one of the nicest views of Ljubljana. It looks like berries, green leaves, etc. On both sides, nice old houses, nothing special. Eh! But you are wrong! This river here is the official geographical limit between Balkan and Mitteleuropa. So beware, on the other side, horror, oriental despotism, women get beaten, get raped and ‘like it’. On this side, Europe, civilization, women get beaten and raped but ‘don’t like it’. So Balkan, Mittleuropa. Don’t forget it”. – Slavoj Zizek.
Citatet ovan är inget försök till kränkning eller talan om överdriven yttrandefrihet. Men detta ställer en viktig fråga. Bundet till vår tids kontinuerliga förekomst av orättvisa och tragedi så kan det vara viktigt att fråga sig: vad räknas egentligen som social rättvisa? Och vem ska få den? Faktum kvarstår dock att vi är bekväma med homofobi, rasism, barnäktenskap, osv. så länge som de är fasta i andra delar av världen förutom i den Globala Norden. Vi är okej med denna mängden orättvisa här för vi har makten att uttrycka vår dispyt, men inte intresset till att lösa den. Låt mig förklara varför.
Definition
Först och främst, vad eller vem definierar social rättvisa? FN väljer att utgå ifrån förutsättningen om att alla parter kan och ska vinna. Ingen går förlorad. Enligt International Labour Organization och deras deklaration för social rättvisa för en rättvis globalisering, så hävdar man att vi ska arbeta för 4 mål: “anställning, socialt skydd, social dialog, och arbetsvilkor”. Dessa objektiv anses även så vara: “oskiljaktiga, inbördes relaterade och ömsesidigt stödjande av varandra”. Som vi känner världen idag så är vi nog ganska långt ifrån detta.
Men frågan om vem som definierar social rättvisa kanske inte är en fråga om olika perspektiv. Det vore fel att härleda diskussionen som rent relativistisk, det vill säga förnekelse av absoluta sanningar. Social rättvisa är en rationell fråga där det finns tydliga distinktioner mellan rätt och fel. Så frågan är nog inte ‘enligt vem?’, istället är frågan ‘vad är social rättvisa och vem förvanskar uppfattningen?’. Vad vi vet om mänsklig utveckling – oavsett vad det kan handla om – så börjar spridningen av utveckling först från politiska och ekonomiska centrum där de först sprider sig, genom kommunikationsnätverk, först till närliggande områden och senare till mer perifera delar. Då utveckling sker från olika krafthus så determineras även så strukturer och samhällssystem. Så den första frågan att ställa är inte om social rättvisa i sig. Först måste en större och tvetydligare fråga ställas, ‘vem kontrollerar världen?’
Bakgrund
Vad som gör frågan så svår är framför allt världens massiva och komplicerade variation. Det finns inget definitivt svar. Men det finns tydliga, deskriptiva svar på förmågan att forma världsfrågor och vilka som är de mer bemärkta aktörerna.
Går vi tillbaka till slutet av Andra Världskriget så är det ingen överdrift att hävda att USA kom ut på toppen av maktbalansen och än så kvarstår. Sedan dess har de lagt ramverket för global diskurs gällande en mängd olika dilemman, allt från Latinamerika till globala, ekonomiska organisationer. Dock har denna supermakt gått förbi sin kulmen av total kontroll över världen och delas nu istället mellan världens ledande kapitalistmakter (G7) och internationella handelsorganisationer och institutioner som IMF. Kalla det “världsstaten” om du så vill. Dessa makter är knappast representativa för sin befolkning. Befolkningen i mer demokratiska stater har i själva verket en extremt liten påverkan på beslutsfattandet. I USA har forskare visat evidens för att ekonomiska eliter och organiserade grupper som representerar affärsintressen har en betydande roll i påverkan för beslutsfattande medan den allmänna befolkningen har en knapp eller obefintlig, självständig påverkan. Det finns således inget stöd för att teorier om majoritetsstyre och pluralistiska system går att finna bland världens nationer. Fortsättningsvis är den absoluta majoriteten av befolkningen, särskilt de längst ned i klasskalan, mer eller mindre exkluderade från det politiska systemet. Deras åsikter och attityder ignoreras helt av förtroendevalda, samtidigt finns det en väldigt liten sektor på toppen med massiv influens över en extremt lång period. Man kan på så vis säga att kampanjfinansiering utifrån kan förutsäga politiska beslut.
Adam Smith i Wealth of Nations beskrev handlare och producenter i England som “masters of mankind”. Dessa grupper var de prominenta formarna av landets politik och såg till att deras egna intressen var av högsta prioritet. Oavsett konsekvenserna av deras monstruösa agerande över andra så fanns inget stopp. I mer modern tid kan vi finna tydliga nyliberala krafter, våra nya “masters of mankind”, på toppen av hierarkin med allt mer växande, monopoliserade ekonomier, gigantiska och predatoriska finansinstitutioner, multinationella korporationer som skyddas av statsmakter och andra politiska figurer som representerar deras intressen (Chomsky 2016: 1-4).
“In the name of peace”
En “lögn”. Lögnen är så mycket mer än ett språkligt fenomen. Det är en social princip vars fäste ligger i organiseringen av vårt sociopolitiska liv. Med andra ord kan man säga att samhällen endast kvarstår och erhåller funktion om dess strukturer baseras på en lögn. På så vis är sanningen, vad det nu må ha för livskraft, en demontering av den sociala ordningen. Vad man även ser är hur en lögn hoppar fram och tillbaka mellan de styrande aktörerna. Man kan säga att den enda vägen till att bibehålla förtroendet av den allmänna befolkningen i ett rådande rättssystem rotar sig i lögnen. Idén här är att om en befolkning får insikt i hur korrupt själv kärnan av ett rättssystem är eller var, så skulle allt således fallera. Vad som behövs är en lögn som håller korthuset intakt.
Dock är detta en åldrad lära. I själv verket en gammal konservativ visdom angiven av filosofer som Platon, Immanuel Kant och Edmund Burke. Konceptet är att sanningen är för kraftfull. Därför måste en politiker vara cynisk som, trots sin kunskap om sanningen, istället väljer att applicera den så kallade “nobla fabeln” för befolkningen. En lögn (Zizek 2012).
“The United States knows that Iraq has weapons of mass destruction. The U.K knows that they have weapons of mass destruction. Any country on the face of the earth with an active intelligence program knows that Iraq has weapons of mass destruction” – Donald Rumsfelds användning av lögnen om att Irak innehar massförstörelsevapen för att rättfärdiga en invasion av landet.
Ringer det några klockor? Vi kan ha ett statligt, offentligt system oavsett hur legitimt vi kan tänka oss att det kan vara. Alltså tryckfrihet, demokratiska val, yttrandefrihet, rätt till liv och så vidare. Även om så är fallet finns det fortfarande på nära håll alltid något annat. Ser vi på hur även den mest demokratiska statens makt fungerar för att stoltsera auktoritet, just makt behöver då auktoritet, så finns det alltid mellan raderna ett meddelande. Allt är legaliserat genom omval, men i princip kan allt göras mot dig uppifrån (Ibid). På så vis är inte bara Bashar al Assad, Vladimir Putin, Xi Jinping, Jair Bolsonaro och resten av den unkna högen de som förtjänar kritik.
Frihetskämpe eller terrorist?
Flertal aspekter som påverkar våra attityder gentemot händelser i världen har en signifikant effekt. Särskilt den av de personer som rättfärdigar insatserna av en stat. Under Första Världskriget framkom en rad olika “intellektuella” personer på alla sidor i stöd till sina stater. Vad man då kan finna är hur dessa individer öppet skapade grunden för tillit mellan folket och statens vilja att föra kriget till sin slutpunkt. Självklart bidrog “den andra sidan” av spektrat till att propagera sin stats rättfärdighet. Vad detta har för effekt är att skapa en befolkning under influensen av att deras stat medverkade i en moraliskt rättfärdig handling. Scenariot blev ett bevis på hur en klass av intellektuella individer, intelligentsia, kan styra riktningen i människors handlingar och tankar för att uppnå ett särskilt ändamål.
Det fanns dock prominenta kritiker som Bertrand Russell, Eugene Debs, Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht som blev dömda till fängelse. Debs situation var väldigt brutal med tio år i fängelse för att ha varit kritisk mot presidenten Woodrow Wilson och hans krig för demokrati och mänskliga rättigheter. Andra personer som Thorstein Veblen blev inte lika hårt behandlade. Thorstein Veblen blev avskedad från sitt jobb på livsmedelsverket efter att ha förberett en rapport som uppvisar att bristen på jordbruksarbete kan lösas genom att avsluta president Wilsons förföljelse av fackförbund, mer specifikt Industrial Workers of the World.
Det är ingen nyhet att personer av samma klass i andra delar av världen erhåller en omvänd attityd från den maktfulla Globala Norden. Men det är inte så simpelt som att alla kritiker i andra länder beröms av USAs osynliga hand. Detta beröm är extremt selektivt. Nelson Mandela var endast bemött som en hjälte från och med 2008 då han togs bort från USAs utrikesdepartements terroristlista. Innan dess var han och hans organisation enligt Pentagon ökända terrorister. Ingen överraskning då att Ronald Reagan gav sitt stöd till apartheidregimen med ökad handel, samt gav stöd i Sydafrikas plundrande av grannländer som enligt FN ledde till att ha skördat 1.5 miljoner liv. Så mycket för “war on terrorism”. Jag tror därför det är mer korrekt att ha en realistisk syn på internationell politik då det inte handlar om att stå upp för värderingar, utan mer om att stå upp för intressen (Chomsky 2016: 6-7, 9-10).
Nyimperalism
År 1962 valde John F. Kennedy att ändra uppdraget av militära styrkor i Latinamerika från “hemispheric defense”, militär närvaro inom Sydamerika genom nationernas egna armér, till inre säkerhet, fredsbevarande inom en självständig stat. Vad effekterna av detta omfattade var kort sagt absolut supremati över en inhemsk befolkning. Först var det tolerans för Latinamerikanska nationers militära förtryck mot befolkningen. Sedan direkt medbrottslighet till att sist fullt ut ge stöd till deras naziliknande metoder. På så sätt får vi den stora mängden militärkupper i regionen. Som väntat ökade handeln mellan dessa länder och den Globala Norden. Även så fick storföretag som Texaco Oil chansen till att handla med dessa regimer.
En viktig del av destruktionen av den Globala Södern är signifikansen av 11 september. Unionen som vi kallar för “Väst” gör mycket för att säkra kapitulationer och multinationellas fäste i andra länder. Det blir allt tydligare i fallet av Usama bin Laden. Ofta menade bin Laden att det enda sättet för att stöta bort USA från den muslimska världen är genom att dra in landet i små men dyra krig som i slutändan skulle göra landet bankrutt. Som väntat sprang Bush och Obama rakt in i fällan med stor finansiering på militära aktioner och erhållning av stora skulder. Notan blev tillslut $3.2 – 4 biljoner. Bin Ladens plan var alltså att öppet driva Västs politik mot den islamiska världen. Vad Västerländer i längden lyckades göra var att ofrivilligt bli bin Ladens främsta allierade genom att göra radikaliseringen av den muslimska världen komplett. Men det kunde varit värre för USA.
“Suppose that Flight 93, downed by courageous passengers in Pennsylvania, had hit the White House, killing the president. Suppose that the perpetrators of the crime planned to, and did, impose a military dictatorship that killed thousands and tortured tens of thousands /…/ as the icing on the cake, brought in a team of economists – call them “the Kandahar Boys” – who quickly drove the economy into one of the worst depressions in its history /…/ As we all should know, this is not a thought experiment. It happened.” – Noam Chomsky.
Detta är vad man kallar för “första 11 september”. År 1973, 11 september lyckades USA i sin aktion till att störta den demokratiskt valda Salvador Allende i Chile genom en militärkupp som installerade Augusto Pinochets regim. Senare tillkom de så kallade Chicago Boys som tränades till ekonomer på University of Chicago för att omforma landets ekonomi. Med all ekonomisk orättvisa, tortyr och kidnappningar så är det lätt att se hur betydligt mer förödande den första 11 september var. Enligt Nixon handlade detta om att stoppa alla de “foreigners [who] are out to screw us”. Med andra ord människor som försöker uppfylla sitt självbestämmande, kontroll över deras egna resurser och fullfölja en politik för självständig utveckling som vi i Väst med stora mängder ogillar. På så sätt så är inte USAs 11 september så omvälvande som vi i Väst kan tro (Ibid: 11-21).
Vad vi kan se, som jag gick in lite på i början, är hur vi behöver skapa ett “dem” för att samla all den sociala livskraften bakom det ideologiska ramverket. Just så rättfärdigar vi ovannämnda aktioner. Detta “dem” är på så vis den samlade mängden rädslor som byter ut den varierade mängden rädslor som korrupta politiker, kidnappning, smärta, och så vidare. På så vis blir vår verklighet mycket simplare. Vilket också säger en hel del om den fascistiska antisemitismen. Auktoriteter säger till dig vem boven är och vem du är i allt detta. Antagonismen måste därför stanna i den Globala Södern för att rättfärdiga våra kriminella aktioner som periferisering, politisk kontroll, stöd till brutala regimer och fri handel som i själva verket öppnar länder för att bli utkonkurrerade av västerländska storföretag. De finns såklart också här, men kritikerna varar inte länge.
Slutord
Vad allt detta visar är strukturerna av kapitalism. Det är vårt svar på “varför”. Dess systematik har en väldigt religiös prägel. Den drivs av sin högsta anfordran om att kapital måste cirkulera, omproducera sig själv, expandera och föröka. För detta kan allt offras vare sig rättvisa, liv eller vår värld. Hur vi går till väga är som vi sett ovan antingen invasioner eller destruktiva handelsavtal. Tittar vi på Egyptens utarmade bomullsmarknad (som är landets kanske enda riktiga inkomst) eller Turkiets förintelse av jordbruket så kan vi se den andra sidan av kapitalismens dynamik. I själva verket är kapitalism i en ständig kris. Men det skapar även uppfattningen om dess oändlighet. Dess kris är i själva verket dess drivkraft som driver den till att själv omformas. Alltid nya handelsvaror. Bakom den vilar den andra sidan, spillror. Extrema mängder avfall (Zizek 2012). Så vart står vi när allt tar stopp?
Chadi Toprak, SSK
Referenser
Chomsky, Noam. (2016). Who Rules the World?. Penguin Random House UK.
Zizek, Slavoj. (2012). The Pervert’s Guide to Ideology. [Film]. British Film Institute & FILM4. Transkription: http://rapeutation.com/pervertguideideologyscreenplay.pdf [2021-02-18].
