Klasskamrater mot klasskamrater, judar mot katoliker, nationalister mot “invandrare”. I pjäsen “Vår klass” på Teater Galeasen i Stockholm ställs arbetare mot arbetare i andra världskrigets Polen samtidigt som dagens rasism och högerextremism gestaltas utan skygglappar. Foto: Dan Hansson.

I den polska byn Jedwabne brändes mellan 600 och 1600 judar i en lada 1941. I 50 års tid sade historieskrivningen att det var nazister som låg bakom massmordet. Men faktum är att det var polska bybor som dödade sina judiska grannar. 20-åriga ynglingar dödade sina forna klasskamrater. Varför?

Pjäsen Vår klass av den polske dramatikern Tadeusz Slobodzianek som just nu spelas på Teater Galeasen (helt utsåld) bygger på den sanna berättelsen om ett folkmord i skuggan av nazismen. Vi får följa en skolklass bestående av judar och katoliker från slutet av 30-talet och in i andra världskriget och sedan fram till nutid; åtminstone de som lyckas överleva så länge.

Scenen föreställer en klassfest med ballonger, girlanger och blomvaser på borden, men historien är allt annat än festlig. Den polska byn utsätts för påtryckningar och belägringar från både polskt, sovjetiskt och tyskt håll. Ibland är det katoliker som förföljs, ibland judar. Desperationen hos folket växer och i kombination med den genom historien ständigt återkommande machoismen börjar polacker trakassera, våldta och lemlästa judar. Grov misshandel gestaltas på scenen bland annat genom att tre män bollar en ballong mellan varandra för att slutligen smälla den med stövelfoten. Den våldsamma utvecklingen kulminerar i det bestialiska massmordet. En klasskamrat skonas genom att hon tvingas konvertera till katolicismen, men lider resten av livet av skuld och känslor av meningslöshet.

Slutar hemskheterna där? Nås en försoning? Nej, övergreppen fortsätter. Flera av dem som begick massmordet döms till långa straff, men benådas när det kommer fram att hämndlystna judar utfört tortyr under förhören. Misären och våldet bara fortsätter och fortsätter, fram och tillbaka.

När de flesta ballonger på scenen exploderat och popcornen är uppätna och vi nått 2000-talet i pjäsen, vad finns då kvar? Inte mycket. Deprimerade, sjuka människor med mardrömmar eller hämndbegär. Eller apatiska kvinnor framför tv-apparater. Vem är ond och vem är god? Wladek (Peter Luckhaus) räddar visserligen judiska Rachela (Monica Stenbeck) genom att gifta sig med henne men ser på när klasskamraten Jakub Kac (Freddy Åsblom) slås ihjäl av andra klasskamrater. Zygmunt (Johan Wahlström) våldtar fler än en gång, men blir på äldre dar en kärleksfull far. Heniek (Pierre Wilkner) deltar i misshandel, våldtäkt och mordbrand men slutar som Jedwabnes högt uppskattade präst.

Uttrycket vår klass blir i pjäsen mångbottnat. Det handlar både om en skolklass och dess elever, men också om arbetarklassen. Hur arbetare och arbetare ställs mot varandra när fienden egentligen finns någon annanstans. Precis som nu sker, i Sverige, i Europa. Igen. Eller fungerar en klassanalys över huvud taget på denna tragiska historia? Kommer vi fortsätta att begå bestialiska handlingar mot varandra oavsett samhällsskick? Om så är fallet, varför ska vi engagera oss?

Vår klass inger inget hopp. Men den visar att desperation och vanmakt kan få vem som helst, inte bara nazister, att begå onda handlingar. Så hur skapar vi ett samhälle med så lite desperation som möjligt?

Madeleine Bengtsson,

Libertas, 

Ordförande Borås S-studenter