Socialdemokraternas skolpolitiske talesperson Ibrahim Baylan och utbildningsminister Jan Björklund. Foto: Fredrik Sandberg / Scanpix.

Jag vill inleda med att poängtera hur mycket jag är beredd att göra för att försvara demokratin, reformismen och det politiska systemet som ger chansen till alla och envar att bli politiker. Efter det vill jag citera pedagogikprofessorn Gunnel Colnerud som under förra veckan uppmanade de svenska politiska partierna till sans i fråga om utbildningspolitisk reformism. Hon skrev: “Den som lägger minst antal reformförslag är bäst!”. Låt mig hävda att Gunnel är något spännande på spåren här.

Den svenska skolan befinner sig i vad vissa väljer att kalla fritt fall. Det är oklart om det är sossarnas eller Jan Björklunds fel. Klart är i alla fall att svenska ungar testar sämre och sämre i internationella studier. Och de sjunkande resultaten är en del av en trend som hållit i sig sedan tidigt 00-tal. Det finns givetvis många förklaringar att tillgå för den som har tid över:

• flumskolan skapade elever oförmögna att läsa, räkna och tänka komplicerade tankar
• det fria skolvalet segregerade skolsverige och försämrade likvärdigheten genom bland annat minskad kamrateffekt p.g.a. socioekonomisk skiktning
• ungarna är lata
• föräldrarna är lata
• Lev Vygotskijs idéer har tilldelats för stort utrymme på lärarutbildingen
• kommunpolitiker är dåliga skolledare
• privata vinstintressen i utbildningssektorn ger minskad kvalitet och avsaknad av samhällsansvar
• kunskapssynen i Läroplanen från 1994 var bildningsfientlig
• skolpengssystemet är orättvist och baserat på ett önskesamhälle
• betygssystemet är summativt
• det krävs inte pedagogisk utbildning för att arbeta som rektor
• lärarlönerna följer inte längre tariffsystemet

När det nya betygssystemet utreddes hoppade den (enda!) sakkunniga av utredningen. Den expertkommitté som skulle ge ett utlåtande innan reformen sjösattes menade att reformen var tandlös och att pengarna i stället kunde läggas på formativ bedömning. Regeringen struntade i experterna och genomförde sin betygsreform ändå. Både friskolereformen, kommunaliseringen och förändringen av gymnasieskolans linjesystemet genomfördes på liknande sätt utan forskningsstöd. Nu kräver alla partier läxhjälp utan att reflektera över det faktum att inget vetenskapligt stöd finns för läxor som pedagogisk metod, eller att läxor är ett uttryck för den jämlika skolans kapitulation.

När blev reformismen så slarvig? Skulle vi inte bygga ett samhälle som kunde fungera på sikt? Skulle vi inte vara ideologiska och genomtänkta? Jag önskar mig inte en teknokrati men lite ordning och reda i den ideologiska kravlistan i alla fall. Sluta experimentera och börja lyssna och förankra! Och tänk på vad Tage Danielsson skrev: “Många anser att det går/rent åt helvete för sakta. Liten bit på 40 år./ Är det enbart att förakta?”

Johanna Mårtensson,
Libertas