Vad gör det med oss när solidariteten kanaliseras genom nationalism? Vad gör det med oss när vårt enda sätt att känna empati, i detta fallet Ukraina, till våra medmänniskor, är genom en destruktiv ideologi? Vad gör det med oss när inga större krafter står som motpol till nationalismens expansion?
Jag tror inte på nationalstaten och har aldrig gjort. Det är ett misslyckat ramverk från första början. Som liten har jag personligen fått bevittna hur nationalism praktiseras. Jag är alevi och har fått vara med på flertalet minnescermonier för att hedra de som har fallit offer för nationalismens intolerans. Massaker av alevier i Sivas, Çorum, Gazi och Maraş. Även så turkiska kristallnatten i Istanbul mot greker och judar 1955. Nationalismen göder splittringar i samhället som alltid kan kapitaliseras på för att uppnå politiska mål. Alla vi som har växt upp med nationalism vet att nationalism alltid leder till folkmord.
Forskning i ämnet är väldigt överens om att nationalism är onaturligt. Det finns ingen naturlig övergång för människan från något godtyckligt stadie till nationalism. Det börjar med en tro om att vissa människor har gemensamma särdrag som språk, religion, kultur, och så vidare. För att det ska ske måste vissa förhållanden vara på plats. Det måste finnas en social klass av intellektuella som kan etablera nationalismens ideér. Med detta måste det också finnas en klass av borgare som kan finansiera spridningen av dessa ideér. Viktigast är de ekonomiska banden inom ett visst samhälle. Om en nation ska vara självständigt så måste den kunna sponsra sig själv. I detta led delas arbetsansvaret upp inom nationsgruppens gränser där befolkningen identifierar sig till en viss cirkel av ekonomin.
För att det sista steget ska kunna förverkligas så måste det finnas ett ‘dem’. Detta ‘dem’ konstrueras som en grupp som inte delar samma särdrag och har därmed andra intressen. Men detta betyder inte att nationalism nödvändigtvis fäster sig. Därför kan i vissa fall utomstående makter vara starka sponsorer av nationalismens spridning. Nationalismens födelse i balkan betraktade Osmanska Riket som ett ‘dem’ under imperiets kontroll över regionen. När Ryssland väl kunde sponsra de nationalistiska krafterna och knuffa ut Osmanska Riket så kunde Ryssland fylla ett maktvakuum i regionen. Det låg i deras intresse.
Alla nationalistiska rörelser bär blod på sina händer. De bär på blodet av oskyldiga minoriteter och allt som anses sticka ut från den nationalistiska enheten. Det finns inte en svensk kultur, ett svenskt språk och en svensk. Sverige som geografisk enhet har alltid varit en mångkulturell plats som alla världens länder. Kulturer flyter alltid utanför statsgränser och smälter in med varandra.
För att skapa den “gemenskap” vi hedrar så valde vi även att mörda tusentals samer, dialektala varieteter och genomgå ändlösa krig. För om det nu finns ett svenskt språk så finns en kritisk fråga att ställa. Varför betraktas inte danska, norska och svenska som ett språk? De är trots allt dialekter av samma språk. Vi uppfattar dem som olika enbart för att de talas inom olika länder. Bara detta exempel påvisar nationalismens ideologiska illusion.
Ukraina kämpar inte för sin flagga. De kämpar för frihet och självuppfyllande. Nationalismen har aldrig skapat respekt för en stat. Det har alltid varit det demokratiska engagemanget och uppfattningen om att alla kan delta i en utveckling. Kanske bör vi tala mer om ukrainares patriotism. Deras kärlek för det större sammanhanget. De förstår att allas intresse är i detta stadie gemensamt. Nationalismen anser dessa intressen vara särskilda. Och det är objektivt fel.
Skända nationalismen, svik nationen, var onationell.
Chadi Toprak
