Slänger mig ner i soffan en fredagskväll. Helt slut trots att min vecka har varit både rolig och produktiv. ”Ska en vara såhär trött?” tänker jag samtidigt som jag skickar iväg ett sms: ”skippar ölen ikv, hoppas vi ses snart och ha KUL”. Slänger en blick på bokhyllan, överfylld med böcker som sällan blir lästa, hur mycket jag än vill. Majoriteten vänner jag pratat med känner exakt samma sak, vi har för lite tid till att ägna oss åt fritid. För krasst nog krymper fritiden mer med ökade krav på oss, hur bra vi än planerar.
Vår värld är i ständig förändring, och marknaden i konstant omvälvning, vilket sätter tryck på ekonomin och i förlängningen komponenterna som driver tillväxten. Det diskuteras livligt om att antal arbetade timmar i ekonomin måste öka, men mer sällan om kapitalet. Vi måste lyfta blicken och uppmärksamma humankapitalet.
Säg att en maskin producerar 50 glasspaket om dagen när den är ny. Med tiden slits maskinen, för att snart producera säg 45 glasspaket per dag. Maskinen måste då repareras för att åter producera 50 glasspaket/dag. Men problemet är att alla exempel jag hört under mina tre år av föreläsningar på Handelshögskolan i Göteborg ser ut såhär. Maskiner, som är en av flera sorters kapital, verkar vara den enda typen kapital teorin refererar till som behöver underhållas för att fortsätta producera. På senare tid finns det ett behov om att lyfta humankapitalets förslitning. I den kunskapsnation Sverige strävar efter att bli kommer den akademiska människan att bli det kapital, i form av humankapital, som driver tillväxten och konkurrerar i kampen om högst tillväxt. Vi måste tillgodose arbetande människors behov av återhämtning för att klara av ett ökande tryck från marknaden för ökad tillväxt.
Till skillnad från maskiner är det inte rimligt att se humankapitalet som utbytbart, att arbetsgivare sliter ut människor utan att se till deras behov. Vi kan inte ha ett synsätt som underhåller maskiner och inte människor, det är inte moraliskt rätt eller hållbart – varken för den enskilda individen, arbetsgivaren eller samhället i stort.
Vad skulle råda bot på den sönderstressade akademikern? Förkortad arbetstid är en central del av lösningen. Många meningsmotståndare menar att arbetade timmar i ekonomin måste öka, men någonstans på vägen missar de målet. För arbetade timmar är givetvis en del av tillväxtkomponenterna men arbetade timmar kan inte analyseras i klump mellan arbetare. Vi måste följa ett arbetsliv, i vissa perioder jobbar vi mer och i andra mindre, de arbetade timmarna i ekonomin sprids ut över en löntagares livstid. Den utbrända läraren och sjuksköterskan som sjukskriver sig på grund av stress innebär att de kan missa flera årsarbete som ger både kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser. 2016 uppgav Försäkringskassan att sjukfall med psykiatriska diagnoser utgjorde 59 % av ökningen av sjukskrivningar och var den vanligaste orsaken till sjukskrivning.
Samtidigt måste ytterligare en aspekt vägas in: Artificiell Intelligens (AI). Den har konkurrerat ut yrkesgrupper och kommer att fortsätta med det. Men det som många forskare inom AI-området verkar vara överens om är vikten av kreativitet. Framtidens nyckelegenskap där AI inte kan(än så länge) konkurrera med människan är vår kreativitet som bildas när vi slår ihop vår kunskap från olika saker vi läst, hört och upplevt för att lösa problem vi möter. För att tillskansa oss kreativitet måste vi få tid till att utvecklas, på vårt sätt och öka vår fritid. Förkortad arbetstid skulle i längden kunna gynna fler sektorer än välfärden.
Jag har köpt en almanacka, för att planera bättre. Ändå lyckas jag inte klämma in någon ölkväll, till förmån för mer sömn.
Emelie Markianos
S-studenters förbundsstyrelse
