Efter denna veckas gästspel som workshopledare på DPNS’ (Democratic Party for a New Society; Burmas näst största politiska parti) skola här i Mae Sot kan jag bara konstatera att sexualundervisning är livsviktigt. Bokstavligt talat. Sexualundervisning ger människor både större handlings- och (om-)förhandlingsutrymme i sina sexliv såväl som i sina liv generellt.
Den workshop jag handlett för fyra grupper studenter i veckan, tillsammans med SSU:s volontärlärare på DPNS’ skola, har fokuserat på sex, samtycke och våld. Det är ett workshopupplägg som jag också använt i min egen klass på SYCB, och i Sverige, när jag tidigare var tjejjourare. På många sätt är workshopmaterielet genomtänkt och väldigt användbart. Samtidigt har det under veckan ibland visat sig vara svårt att applicera workshopens innehåll och budskap direkt på situationen i Burma, eller på situationen för de burmesiska studenterna här i Thailand. En annan insikt under veckan har varit att det är svårt att undervisa i sexualiteter och relaterade frågor. De negativa aspekterna av sex och mellanmänskliga relationer och möten kan lätt ta överhanden.
Jag brukar, åtminstone i öppna och trygga sammanhang, definiera mig som en ”sexpositivist”. Det är ett medvetet val från min sida att inte använda ordet ”sexradikalist”, eftersom jag menar att den etiketten bär på, för mig, negativa konnotationer. En ”sexradikalist” problematiserar inte sexualiteter, begär och praktiker, eftersom ett problematiserande skulle innebära ett ”moraliserande”. Men, för min egen del blir det svårt att acceptera denna anything goes-attityd. Sex har med moral och etik att göra – precis som alla andra mellanmänskliga möten och aktiviteter. Problematiserar man inte sexualiteter, begär och praktiker kan man heller inte belysa osynliggjorda normer eller avslöja ojämlika maktförhållanden. Mitt sätt att ändå positionera mig som en sexbejakande, i motsats till en sexförnekande, person är just att kalla mig för en ”sexpositivist”. För mig handlar sex varken om skuld eller skam. När jag tidigare studerade sexualiteter på Södertörns högskola hade jag en sen kväll ett väldigt fint samtal med en av mina närmaste vänner (för att inte säga min närmaste vän). Vi kom fram till att det är väldigt tråkigt att sex ofta förknippas med just skuld- och skamkänslor (och att detta till stor del beror på religiösa påbud… eller, snarare, människors – särskilt inflytelserika, manliga religiösa ledares – tolkningar av religiösa påbud). Sex borde ses som något fint, roligt, skönt, mysigt, vackert, avkopplande, spännande… Så jag och min nära vän lekte lite med ord som ofta omger samtal om sex. Vi bestämde oss för att prata om ”snask” snarare än om ”snusk”, eftersom det senare ordet antyder att sex är något ”orent”, ”smutsigt” och ”ohygieniskt”, medan ”snask” – som ett annat ord för sexuella aktiviteter – kan tolkas som att sex är och gör gott (precis som godis och andra belöningar!). På samma sätt dumpade vi, där och då, begreppet ”syndiga tankar” i soptunnan och svor att vi istället skulle börja tala om ”fyndiga tankar” – för det är just vad sexuella fantasier är; ett tecken på människors outsinliga kreativitet! Så, ”sexpositivist” stämmer bättre överens med min självbild än ordet ”sexradikalist”, samtidigt som jag också tycker att samtal om sex – och detta inkluderar sexualundervisning – bör utgå ifrån en positiv syn på sex… Men, dessa samtal får heller inte helt utesluta diskussioner om negativa aspekter på sex och sexualiserade handlingar, till exempel sexualiserat våld. Just eftersom detta också är aspekter av sex och sexualiserade handlingar som många människor upplevt, lever med och/eller räds.
När jag och min kollega höll i workshoparna blev detta också uppenbart. De flesta studenterna vittnade om att de aldrig fått någon som helst sexualundervisning i Burma och att det är väldigt tabu och svårt att ens prata om sex… även med nära vänner. När jag lyssnade till studenternas ord flög mina tankar för en kort stund till en text jag tidigare publicerat här i bloggen och jag tänkte, igen, att tystnad är våld. I studenternas fall kände jag att Burmas militärregim misslyckats totalt med att tillgodose ett verkligt viktigt behov i skolorna i landet: ungas behov av sexualundervisning. Det är en mänsklig rättighet att få skolundervisning och i detta borde sexualundervisning vara en självklar komponent. Att förneka unga studenters rätt till sexualundervisning är, i mina ögon, att misslyckas uppfylla en av de mest väsentliga mänskliga rättigheterna som finns. Jag tänker också att tystnaden som i Burma växt sig kompakt kring sex som samtalsämne kan leda till många olika former av våld. När människor inte ges utrymmen att diskutera de moraliska och etiska aspekterna av sex lämnas var och en att förlita sig på sitt omdöme. Problemet med det är att sex inte är ett lika logiskt ämne som, säg, matematik. Det finns inga färdiga facit som det bara gäller att repetera och memorera. Sex är så nära förknippat med känslor, och känslor är, per definition, ologiska. De följer inte rationella mönster och till sin natur är de varken utstuderade, kalkylerade eller genomtänkta… Känslor drabbar en, oavsett om de väller eller växer fram. Ibland är känslorna svårdefinierade, ibland är de motsägelsefulla. Det är just i de fallen det är som viktigast att ha ett sammanhang där man kan bolla sina känslor med andra. Kanske kan man tillsammans komma fram till ett sorts rättesnöre, om än inte ett facit som säger vad som är ”rätt” respektive ”fel”. Har man ett rättesnöre att utgå ifrån kan man förhoppningsvis också lättare hantera negativa aspekter av sex och sexualiserade handlingar, oavsett om det är sådant man tidigare utsatts för eller om det är något man tvingas utstå eller oroar sig för. Att bli medveten om sin integritet handlar dock inte bara om att hitta sina yttre gränser, som om de passeras utgör integritetskränkningar. Det handlar inte bara om att människor måste veta att de kan, får och borde säga ”nej” till sex när det känns fel. Det handlar lika mycket om innehållet i fältet som integritetsgränserna tillsammans ritar upp; helt enkelt, att människor också måste veta att de kan, får och borde säga ”ja” till sex när det känns rätt. Samtal om sex leder således inte bara till en större medvetenhet om ”risker” och hur man praktiserar ”säkert sex”; de leder också till ett större bejakande av sex och sexuella känslor i allmänhet.
Många av studenterna uttryckte en klar lättnad över att äntligen få prata om ”det onämnbara”. De hade massor att dela med sig av; främst mellan varandra men också till mig och min kollega. Jag kände också glädje över att kunna bryta isen. De manliga studenterna, som vanligtvis beter sig rätt ”grabbigt” dem sinsemellan, fick plötsligt utrymme att på ett djupare plan reflektera kring känslor och värderingar, istället för att bara pika varandra och dra sexskämt. Jag har tidigare tänkt att denna ”grabbighet”, som jag så ofta stött på, förmodligen beror på ett externt grupptryck såväl som en inre osäkerhet. Det är som om där fanns en oskriven regel, att för att kunna inkluderas i gruppen – bonda – måste man hålla sig med en viss jargong. För att inte riskera att uteslutas från eller ur en gemenskap man gärna vill tillhöra väljer man därför att slänga sig med sexistiska kommentarer. Det är attityden som gruppen visar utåt som fungerar som limmet sinsemellan gruppens medlemmar. Därför var det så himla skönt när jag och min kollega kunde rucka, om än bara lite grann, på detta grupptryck när vi bad de manliga studenterna att diskutera det kanske mest intima (och kanske därför också det mest privata och individuella) – sex – med oss och resten av gruppen, utifrån deras egna uppfattningar och upplevelser. Bakom den tuffa fasaden dolde sig mycket oro och osäkerhet, visade det sig. Studenterna uttryckte ett dilemma, som i mångt och mycket har att göra med den beskrivna situationen i Burma; trots att de saknar erfarenheter av sexualundervisning och trots att det ses som tabu att prata om sex förväntas de veta vad olika sexuella praktiker innebär och en del studenter uttryckte också att de kände en sorts prestationskrav på sig. För en hel del av de manliga studenterna innebar därför pornografiska filmer en sorts ventil och informationskälla. I sin ensamhet kunde de titta på filmer och på så sätt få något slags grepp om hur sexuella praktiker kan se ut. Några av studenterna tyckte dock att det var jobbigt att tala om pornografi med mig som (kvinnlig och för dem ganska okänd) lärare; de bad mig att inte fördöma dem för att de konsumerade porr. De förklarade att de pornografiska filmerna möjliggjorde för dem att föreställa sig sex som ett fenomen; en av dem uttryckte det som att det nästan känns som att ha sex ”på riktigt” när man ser filmer och börjar fantisera. Och det är klart att jag heller inte fördömde dem, som den sexpositivist jag är! För all pornografi är inte av ondo, som det ibland utmålas, och visst kan pornografi ibland både leda till nya kunskaper och utgöra en hemlig tillflyktsort från yttre normer, där man kan känna sig fri att utforska det som undertrycks i samhället i stort. Jag blev således inte det minsta upprörd över att en del av studenterna konsumerade pornografi (det hade jag förväntat mig) – däremot blev jag lite ledsen över att försvarsmekanismerna slogs igång så snabbt hos studenterna; att de ens kände ett behov att förklara varför de tittar på pornografi. Även i det grabbigaste av grabbgäng finns skuld- och skamkänslor, tänkte jag tyst för mig själv.
Det framkom också i alla studentgrupperna att normerna i Burma, särskilt kring sex, är väldigt snäva och att den sociala kontrollen är stor. Unga burmeser förväntas ”hålla på sig” tills de ingår ett (livslångt) äktenskap med en partner (av ”motsatt” kön – transpersoner nämndes inte alls av studenterna) som är ”lämplig”. Männen förväntas närmast vara ”ridderliga” medan kvinnorna förväntas vara ”ärbara”. Detta betyder i praktiken att männen ska uppvakta kvinnorna och be om deras hand (vilket inkluderar ett samtycke både från kvinnorna i fråga och från deras fäder) och att kvinnorna ska vakta och lära sig att sätta värde på sin ”oskuld” och att de heller inte ska uttrycka sin sexualitet på ett explicit sätt. I en av studentgrupperna framkom det att medan män uttryckligen kan fråga sina kvinnliga partners om de vill ha sex, så kan kvinnor på sin höjd uttrycka en önskan om att ”leva ihop” med sina manliga partners; ”leva ihop” blir på det sättet en mer indirekt och därmed tillåten omskrivning av ”ha sex”, som burmesiska kvinnor kan använda sig av om de vill uttrycka vissa (begränsade) sexuella begär och önskningar. I övrigt menade de flesta studenterna att det är väldigt svårt för kvinnor i och från Burma att ha en sexuell agens. När jag och min kollega pratade om ”bra sex” (som, enkelt uttryckt, bygger på samtycke och en bra känsla) i en av studentgrupperna ifrågasatte en av studenterna användbarheten av denna definition. Flera kvinnliga studenter i den gruppen höll med; som kvinna är det svårt att förhandla kring sex. De menade dels att kvinnor som sätter sig upp mot män, eller som över huvud taget uttrycker sexuella begär, ses som antingen ”aggressiva” eller ”lösaktiga”, och dels att män ofta ser sina kvinnliga partners som sina ”ägodelar”; har de väl ingått en relation med varandra har männen en ”evig rätt” till sina kvinnliga partners kroppar. Som lärare kändes det ont i hjärtat att se de kvinnliga studenternas pessimism över sina framtida chanser till jämställda förhållanden.
Samtidigt känner jag, så här efter alla workshopar, att liknande, för att inte säga samma, strukturer också finns i Sverige. Det är helt enkelt viktigt att inte fastna i någon sorts exotisering. När jag själv gick i grundskolan och på gymnasiet i Sundsvall fick jag ingen som helst lärarledd sexualundervisning. Nada. Jag växte också upp i ett hem där man inte talade om kroppar och vad kroppar kan göra med varandra. I vuxen ålder har jag mött män – vänner såväl som partners – som uttryckt samma sorts osäkerhet och prestationskrav som de burmesiska ungdomarna berättade om under workshoparna. Jag har diskuterat pornografi, såväl som prostitution och oskuldsideal, i många sammanhang, med många olika människor. Kvinnliga vänner har delat sina erfarenheter med mig; berättat om hur svårt det ibland är att ha kontroll, eller ens inflytande, över sina sexuella- och/eller kärleksrelationer. Inte heller jag har någonsin haft en helt jämställd sexuell eller kärleksrelation. I mitt arbete – såväl det betalda som det ideella – med unga tjejer har jag stött på samma sorts dubbla bestraffning som kvinnor riskerar, oavsett om de uttrycker eller undertrycker sin sexualitet, precis som de burmesiska, kvinnliga studenterna också vittnade om. Även i Sverige förväntas männen vara aktiva och kvinnorna reaktiva; den kvinna som trotsar denna ”naturlag” och tar sexuella initiativ tycks diskvalificera sig själv från att bli sedda som ”lämpliga flickvänsmaterial”. De hamnar i kk- eller älskarinnefacket.
Dessa, och flera andra, normer kring sex går dock att utmana. Bara vi börjar prata om ”det onämnbara”. Belyser det osynliggjorda. En av de främsta uppgifterna för sexualundervisningen borde således vara att framhäva sprickorna i det som dittills setts som solida ”sanningar”. Sexualundervisningen måste röra sig bort från en ”naturlighetsdiskurs” – att strukturera sitt kärleks- och/eller sexliv på ett heteronormativt sätt är ett aktivt, individuellt val (även om det omgivande samhället också bygger på, och reproducerar, heteronormativa strukturer), precis som det är ett aktivt, individuellt val att ha sex med personer av samma kön som en själv eller att avstå sex helt och hållet. Det heteronormativa är således ett av många möjliga alternativ; inte ”det enda rätta”. Det heteronormativa ”paketet”, som inte bara föreskriver vilka personer som ”får” ha sex med varandra (det vill säga, kvinnor och män), utan också hur, när och var de ”får” ha sex med varandra, kan utmanas och avfärdas helt och hållet, men också plockas isär och utmanas och avfärdas delvis. Även den som vill leva i monogama, heterosexuella kärleksrelationer kan omförhandla spelreglerna för hur denna samlevnad ska uttrycka sig. Det var också det jag och min kollega försökte förmedla till DPNS’ studenter i veckan: ”Om ni känner att normerna kring sex är för snäva i det burmesiska samhället, och om ni därför vill förändra samhället – börja med er själva. Kräv handlings- och (om-)förhandlingsutrymme. För det är ni som är samhället.”
Kärlek,
Angelika
