Satirisk debut om Sveriges politiska utveckling

 

Det fria ordet

Johannes Klenell

Natur och Kultur

2017

 

 

 

När Johannes Klenells debutroman Det fria ordet kom tidigare i höstas har han varit redaktör för satirtidskriften Galago i tio år.  Det är väl mer eller mindre dessa år som åker på en rejäl omgång stryk, men med kärlek. Den handlar om kulturvetaren Jonas från Karlstad som får praktik på mediehuset Det fria ordet, runt 2005. Det fria ordet är vänsterorienterat och är, ungefär, för det som är bra och mot det som är dåligt. Och de lever på en serie deckarsuccéer från 90-talet. På förlaget finns ett antal vänsterarketyper karikerade, som den kvinnliga chefen med Gudrun Sjödén-outfit, sossen som fortfarande tror att det är 1975 och vaktmästaren som inte vet ett jota om datorer. Verksamheten är alltså destruktivt fast i det förgångna, både politiskt och i utgivning. Och Jonas lyckas inte bara hålla sig kvar, utan få ansvar över satirtidskriften Guano. Allt detta utspelar sig med den borgerliga alliansens uppstigande till makten, socialdemokratins kris och Sverigedemokraternas resa från periferi till central spelare i svensk politik som fond.

 

Det kanske är en projektion från min sida, men genom Klenells karriär har jag tolkat honom som lite besatt av socialdemokratins utveckling sedan Göran Perssons tid vid makten. Jag har heller aldrig uppfattat honom som direkt avfärdande av socialdemokratin till skillnad från många andra ur den utomparlamentariska vänstern. Klenell bär den sortens sorg som jag uppfattar att Tage Danielsson bar på, något han petar i när han introducerar en ung Pär Nuder-aktig SSU:are, en duktig, eller åtminstone ambitiös, organisatör utan någon som helst ideologisk kärna. Jonas får stå som motsatsen till det gamla gardet på förlaget utan att faktiskt vara ett bättre alternativ  som idé för vänsterns arbete. Texten värker av magont över en socialdemokrati som tappat bort sig själv, som jag ändå uppfattar att andra vänsterröster aldrig uttrycker .

 

Stilistiskt är det inget storverk. Det är en luftig, lättläst prosa som aldrig erbjuder något större tuggmotstånd, vilket ju förstås är poängen. Den har en intressant, nästan krönikörisk känsla av att kunna svepa över väldigt mycket tid, med placerade referenser och markörer för att sätta en scen; den har en mer berättande, inte scenisk, gestaltning där vi oftare befinner oss i någon sorts resonerande analytisk position, utan att någonsin landa i någonting raljant, där rösten blir viktigare än det som den skriver om. Det säger kanske något om Jonas, som berättare. Men också om Klenell som författare, som ger oss en smart och underhållande roman om svensk politik de senaste tio åren. Det är en mogen debut med en medvetenhet om hantverk som talar gott inför framtiden, om han väljer att fortsätta på författarbanan.

 

 

David Sindmark Hörnfeldt

Libertas redaktion

 

Bild: Sveriges Radio

 

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *