På internationella kvinnodagen den 8 mars intogs Långholmens Folkhögskola av entusiastiska och engagerade människor. Det var seminarier, bland andra ett med frågeställningen: Ska samtycke införas i sexualbrottslagstiftningen? I panelen satt Carina Ohlsson, riksdagsledamot (S) och ordförande för Sveriges Kvinnojourers Riksförbund och Robert Engstedt, åklagare och S-politiker i Hammarby Sjöstad. Moderator var Maria Östberg Svanelind, ordförande för S-kvinnor i Stockholm. Med anledning av Madeleine Leijonhufvuds Samtyckesutredningen – Lagskydd för den sexuella integriteten beställd av Miljöpartiet, har S-kvinnor startat en arbetsgrupp som utreder frågan om samtycke i sexualbrottslagen som inte är klar ännu.
Det finns en skepsis till rättsystemet och lagarnas normerande kraft. Skrämmande, med tanke på att det är en av grundpelarna i ett demokratiskt samhälle och att Engstedt arbete uttryckligen är att upprätthålla detta. Samtalet gled in på rekryteringen av domare, ännu ett praktexempel på svågerpolitik och bastuklubb. Det har också visat sig att kvinnliga domare inte är till större hjälp vid våldtäktsmål. Panelen menade att kunskapen inom rättsväsendet överhuvudtaget var förlegad och felaktig: ”De har fördomar och fantasier om hur kvinnor vill ha sex.” Jag håller med, men till skillnad från panelen anser jag att det talar tydligt för ett införande av samtyckeslagstiftning. Diskussionen om våld visar att problemet är att förövarna inte döms oavsett om offret ser ut som köttfärs eller inte. ”Jag trodde hon var med på det – vi brukar göra så här”, sedan är saken biff. Det är ännu mer för djävligt, än de många fall, där det inte finns några skador för att offret inte vågat göra motstånd. Här skulle det med en lagändring bli praxis att kräva av förövaren att redogöra för, på vilka sätt denne ansåg sig ha samtycke, istället för att fråga offret om antal sexpartners och om denne gillar bondage och hårda tag. Normen för hur man bedömer samtycke skulle klargöras.
Ingen är fördomsfri – vi är alla påverkade av sociala strukturer och könsmaktsordningen är rotad ända in i märgen på våra tvåhundra ben i kroppen. Därför vore det bra om lagstiftningen blev tydligare och förhindrade personer inom rättsväsendet att tillämpa sina ”fördomar och fantasier” i våldtäktsmål. Det kallar jag rättssäkerhet. Att offret skulle bli mer utsatt för kränkning är knappast möjlig med tanke på dagens lagstiftning, en samtyckesklausul skulle inte heller innebära att fler oskyldiga döms, eftersom bevisbördan fortfarande ligger på åklagaren som vid andra brottstyper. Uttrycket bristande samtycke används inte i lagtexten och därför faller inte vilseledande om känslor och planer på äktenskap etcetera under straffbudet, som Madeleine Leijonhufvud skriver i sin utredning (sid. 12, 82-86 om rättsäkerhet).
Diskussionen hamnar alltså på det arbete som måste göras oavsett en lagändring eller inte, utbildning inom rättsväsendet, kanske till och med göra sexualbrott till ett specialistområde, ändra juristutbildningen och rekrytering av domare och införa kvotering. Dessutom handlar det om sexualundervisning i skolan och kunskapshöjande åtgärder i samhället. Katrine Kielos skriver i sin bok Våldtäkt och Romantik att samhället uppfostrar kvinnor till att bli våldtäktsbara, att feminister måste våga tala om kroppar och sexualitet. Kroppar är socialt kodade och uppfattas på olika sätt bland annat beroende på om du är man eller kvinna. Det handlar inte bara om att tala om för unga tjejer att inte bli för packade, inte åka svart taxi och gå hem själva på nätterna. Eller hugga ner träden och sätta upp lampor i städer. Det handlar också om att göra klart för killar att, om någon inte skriker och slåss betyder det inte ja till sex, att vara tillsammans med någon betyder inte ja till sex, att vara full eller hångla betyder inte ja till sex och att ha sex med någon ena dagen betyder inte ja till sex nästa dag. Samtidigt som vi måste inse att sexuellt våld och våldtäkt sträcker sig över könsmaktsordningen. Kvinnor kan vara förövare liksom män och ingen vet egentligen hur vanligt det är med våld i samkönade relationer, eftersom det knappast finns någon forskning. Carin Holmberg och Ulrica Stjernqvist har dock skrivit en del på området.
Lagar är till för att skydda utsatta och försvarslösa individer. Vi har fått tillräckligt med exempel på att den nuvarande sexualbrottslagstiftningen inte stämmer överense med samhällets syn på vad som är ok att göra med andras kroppar. Vi måste få bort skuldbeläggningen av våldtäktsoffer i lagen liksom i samhället. Andra länder med samtyckeslagstiftning är Storbritannien, Irland, Belgien, Kanada, vissa delstater i USA, Australien, Nya Zeeland, Sydafrika och Indien. Vårt grannland Norge har en mer långtgående reglering än Leijonhufvuds förslag. Vi har alltså verkliga exempel att lära av för att undvika eventuella brister. Samtyckeslagstiftning är inte hela lösningen, men en likväl en oundviklig åtgärd i kampen mot ett jämlikt samhälle.
Hanna Linnéa Hellström, Libertas redaktör
