Samhällets styvbarn tigger

Socialdemokraterna i Eskilstunas tiggeriförbud är fel, menar Alexander Petersson.


När Per Albin Hansson höll sitt Folkhemstal skulle det inte finnas några kelgrisar eller styvbarn. Men i Sverige idag ser de flesta samma gatuvy där styvbarnen åter finns direkt framför näsan på oss på våra gator och torg. Och denna vy har nu blivit föremål och inspiration för dagens politikers praktiska politik, till synes oavsett partifärg. Vissa reagerar med sympati för medmänniskors lidande, andra tycks just oroa sig för vyn.


De senaste åren har jag upplevt att mer och mer av det som annars ansetts heligt i den socialdemokratiska politiken faktiskt ganska enkelt kunnat omvärderas. Det som ena dagen hette internationell solidaritet och inga murar i Europa kunde över en dag bli till passkontroller, stängda gränser och tillfälliga uppehållstånd. Allt kändes piss för många av oss, men trösten var att det bara var tillfälligt.


Tills det sedan i princip blivit permanent. Acceptansens gränser har sakta flyttats. Partimedlemmar har följt med, ändrat åsikt eller kanske böjt sig. Inget ont om det. Men den ena gränsen blir till nästa gränsförflyttning. Och trots att det är vi som till stor del själva flyttar gränsen känns det som att det är på vår politiska planhalva det blir så trångt att man nästan kvävs. Så trångt att Europas murar inte längre är ett skydd mot det yttre, utan ett hinder mot det inre. Mot sina egna socialt utsatta medborgare.


För det är vad det är, egentligen. Ett hinder. Alla förbud, alla innovativa idéer om hur man kan kringskära tiggarna från deras levebröd utan någon egentlig undran om var de ska ta vägen eller hur de ska tjäna pengar. Få är de som faktiskt vill anställa dem här i Sverige, EU-migranterna som de ofta kallas,  eller i deras hemländer. Känns det igen? Om inte dessa Europas barn, det Europa vi så starkt bedyrar att vi är en del av inför varje EU-val, behandlas styvmoderligt av sina politiska ledare så tror jag att även gränsen för styvmoderlig behandling har förflyttats.


För mig som i många år nu bekänt mig till socialdemokratin, föreläst om socialdemokratins idé och historia och som förtroendevald i några år är det här totalt främmande. Det går inte att sammanföra med den socialdemokratiska idén om social demokrati. Jag blir så mållös över fräckheten att behandla medmänniskor på det här viset att vidare argumentation för min ståndpunkt känns meningslös.


Att Socialdemokraterna i Eskilstuna nu genomför tiggeriförbud tillsammans med borgerligheten skakar helt enkelt grundvalarna för socialdemokratins idé, vad man som socialdemokrat kan tycka och genomföra och flyttar gränsen för vad som kan anses vara av anständighet i ett medmänskligt samhälle. Den medmänsklighet som vi ofta stolt kunnat definiera. Cynismen i denna sortens politik är en sak. Men var går smärttröskeln för hur mycket vi kan rucka på våra grundläggande värderingar?


Alexander Petersson

Debattör

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *