Det är fult, nästan förmätet, att hävda sig själv. Man ska bäras fram av kamraterna. Vara tacksam för en nominering. Vänta på sin tur. Denna sega folkrörelsetradition har säkert sina poänger men den plockar inga nya. I ett läge där skarpa socialdemokraters kloka tankar behövs mer än någonsin går partiet ut med en ny kampanj för att ragga idéer från väljarna.

Den här typen av kampanjer ger snarare bilden att vi saknar mål och mening än att vi skulle vara lyhörda och mottagliga för förslag. Desperat slängs en sista livlina ut, en fråga till publiken: Vad vill ni att vi ska göra? Kan vi bli ihop igen? Vi brukade ju ha det så bra!

Det är svårt att inte se den nya kampanjen som en fortsättning på Supporter-kampanjen. Ett pinsamt försök till dialog där man får fylla en liten ruta med önskemål. Vad händer med förslagen som kommer in? Ingen vet. Att skriva till Socialdemokraterna blir som att skriva till tomten.

Vad de som utformar dessa kampanjer glömmer är att det faktiskt finns en diskussion om socialdemokratisk politik inom partiet, bland gräsrötter och fotfolk och sidoorganisationer, som sällan når upp till ytan. Självklart ska vi lyssna till vad väljarna vill ha, men vore det inte en idé att också lyfta fram och vara stolta över den politiska debatt som förs inom partiet.

Osökt går tankarna till denna gamla hit av bob hund…

Jag har talat ut
jag har pratat sönder
om jag tänker
har jag inte sagt ett ord
Jag rear ut min själ
Jag har gett mig iväg
mot min längtan
men alla vägar leder
längre in
Jag rear ut min själ
Om du tror att du vet
var du har mig
är jag närmre
än du vågar be mig om
Jag rear ut min själ
allt skall bort

Malin Hanson

SSK och Libertas redaktion