S bör inte ta i LSS-utredningens förslag med tång.

LSS-utredningens förslag skulle innebära kraftiga inskränkningar för de som behöver samhällets stöd allra mest. Socialdemokraterna bör avfärda förslagen, skriver Anton Svensson. Bild: Politikerveckan Almedalen, CC-BY-SA-2.0

Det har sedan länge varit välkänt att LSS-utredningen som kom idag den 10 januari skulle komma att presentera förslag som sätter skräck i brukare och anhöriga till alla de som nyttjar LSS-lagstiftningen genom personlig assistans eller andra insatser. Jag vill här redogöra för min personliga åsikt kring varför detta förslag både kommit med dåliga utformade förslag vilka i grunden bryter mot det socialdemokratiska idealet om ”av var och en efter förmåga åt var och en efter behov” och därav inte bör få stöd av det socialdemokratiska partiet.


Det är speciellt tre förslag från utredningen som funktionshinderrörelsen varnat för sedan våren 2018, vilka får ses som de allra mest frihetsberövande för brukare och anhöriga. Det första förslaget är att slopa den personliga assistansen helt för barn under 16 år och ersätta detta med en ny kommunal insatts med betydligt mindre resurser och tid.  Det andra förslaget är att dra in assistansen helt för ”icke praktiska behov”, vilket skulle slå direkt mot personer med intellektuellt funktionshinder så som autister. För denna senare grupp skulle det existera få andra alternativ än att tvingas tillbaka in på institutioner vilket självfallet kraftigt skulle minska dessa individers personliga frihet. Även ett tredje förslag om att sätta ett schablon på 15 timmar assistans per vecka utöver den tid som går åt de grundläggande behoven (så som att äta och gå på toaletten) läggs fram av av LSS-utredningen. På dessa 15 timmar ska individen lyckas få tid med alla de saker de inte kan göra själva i sin vardag, så som jobb, fritidsaktiviteter och föreningsengagemang. Med bara 15 timmar i veckan där de kan röra sig fritt likt alla andra skulle detta resultera i att funktionshindrade kommer få allt mindre förutsättningar att vara delaktiga i samhället.

Under utredningens pressträff talas det genomgående om hur dessa nya insatser för barn under 16 år skulle vara mer träffsäkra och ändamålsenliga, då deras förslag skulle säkra kompetent personal och kvaliteten. Att detta skulle vara fallet med den nya insatsen invänder jag mig skarpt emot, då det framkommer tydligt att det inte är anhöriga som ansvarar för vem som ska ta hand om individen utan detta är något som skulle hamna på kommunens bord. Denna nya insats kan snarare jämföras med en hemtjänstliknande insats där det ständigt kommer ny personal med bristande kunskap om individens särskilda behov och personlig kännedom där förmodligen anhöriga ständigt skulle tvingas instruera och lägga ner betydligt mer tid på att hjälpa ny personal som ständigt byts ut. Att denna hemtjänstliknande personal  skulle vara mindre ändamålsenlig än personliga assistenter säger sig själv. Hemtjänsten gör ofta ett fantastiskt arbete men att den är mer opersonlig än den personliga assistansen kan nog få säga emot. Detta synsätt som kommer till utryck från utredarna av hur det skulle vara mer ändamålsenligt att kommunen bestämmer vem som är anställd är inte minst ett nedvärderande synsätt på anhöriga och brukares förmåga att själva strukturera och ansvara för sina liv.

Från utredarna vill man även markera att detta inte ska vara en förändring som ämnar till att spara pengar och detta är såklart bra men om man nu ska genomföra en rad direkta försämringar så undrar jag vad som är motivet om det nu inte är ur en besparingsvilja. Vad skulle annars vara anledningen att sluta ge personlig assistans för barn under 16 år och ersätta detta med en uppenbart sämre insats som kommer tvinga föräldrar att stanna hemma allt mer från jobb samt skulle tvinga individer med intellektuell funktionsnedsättning till få andra utvägar än att bo på institutioner?

Därav är och förblir dessa förslag nedskärningspolitik i praktiken, oavsett vad man väljer att kalla det. Den demokratiska socialismens ideal förpliktigar att högtidstalens fina ord också ska betyda något i verkligheten. Värnet om de med större behov är och förblir en central del av att verkställa en positiv frihet där människor har rätt till ett värdigt liv med förutsättningar att leva på sina egna villkor.

Alla skriverier efter valet om att socialdemokratin behöver hitta hem till sina rötter och finna tillbaka till sin ideologiska kompass borde börja med ett enkelt ställningstagande mot LSS-utredningens förslag. För att sedan steg för steg återerövra det förlorade förtroende i välfärdspolitiken med nya djärva förslag. Om vi väljer att stödja detta utredningsförslag är det inte bara dåligt för dessa individer, det är att frånsäga sig socialdemokratins själ av att arbeta utifrån det finaste av ideal nämligen ”av var och en efter förmåga åt var och en efter behov”. För om vi försämrar för de som behöver samhällets hjälp mest, vilka är vi då?

Anton Svensson

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *