S bör gå i opposition

Stefan Löfven bör låta Ulf Kristersson bli statsminister. Men i gengäld kräva kraftiga eftergifter om bland annat det finanspolitiska ramverket och vinsterna i välfärden, skriver Simon Andersson. Bild: PES Communications, CC BY-NC-SA 2.0

 

Det är ingen nyhet att det är högst oklart i politiken just nu, både på lokal nivå och i riksdagen. Samtidigt trillar det in nyheter nästan varje dag om nya blocköverskridande uppgörelser i kommuner och landsting mellan exempelvis S, MP, C, L, M, KD och alla möjliga kreativa konstellationer. Dessa samarbeten syftar oftast till att styra utan beroende av SD. De hyllas ofta av socialdemokrater som anser att vi måste “bryta blockpolitiken”. Samtidigt blir socialdemokrater förvånade och arga när t.ex. MP och V faktiskt väljer att samarbeta över blockgränsen utan att ta med S.

 

Vi glömmer bort att blockbrytande samarbeten var mycket ovanliga för bara fyra år sedan. Oftast hade de rödgröna eller Alliansen majoriteter ute i kommunerna vilket gjorde dem till naturliga regeringsbildare av egen kraft. Det är först i valen 2014 och 2018 som det blivit allt svårare att komma fram till hållbara samarbeten. Innan 2014 var det inte ovanligt med socialdemokratiska majoriteter, alltså att S ensamt hade över 50 % i många kommuner. Detta var ett historiskt normaltillstånd.

 

Emellertid har S förlorat dessa majoriteter och kan oftast inte ens ta makten med V och MP. Hade den breda vänstern varit tillräckligt bra hade vi förstås inte behövt sätta oss i omöjliga styren som S, KD och L eller andra av väljarna oförutsedda konstellationer. Detta vurmande för blocköverskridande samarbeten har endast tillkommit i takt med att blocken av egen kraft är så dåliga att de måste prata med de andra. Bevisligen borde det funnits långt fler blocköverskridande samarbeten tidigare när S var större, om det nu är så bra med dessa samarbeten.

 

Samma sak sker nu i riksdagen där Löfven, Kristersson och Lööf fått möjlighet att försöka bilda regering.. S har tidigare med kraft avvisat Alliansens lösning där de bildar regering i utbyte mot överenskommelser med S. Dessa samtal hann inte långt innan S punkterade dem. Istället vill S själva ha statsministerposten samt C eller L. Den faktiska politiken en sådan regering skulle genomföra har inte redovisats än. Faran med detta är att S skulle riskera att gå med på borgerlig arbetsmarknads- och välfärdspolitik. För att C eller L ska känna att de går ut som segrare behöver de vinna en del ideologiska strider.

 

På samma sätt borde S inse att det effektivaste sättet att få igenom arbetarvänlig politik är att låta Alliansen ta makten med tydliga begränsningar. Högern ska inte kunna riva upp ordningen på arbetsmarknaden ytterligare, eller privatisera välfärden ännu mer. I sin strävan efter regeringsposter tror jag att högern är beredd att gå ganska långt i sitt kompromissande med S.

 

Dessa krav skulle Socialdemokraterna kunna ställa mot Alliansen:

 

1. Förändra det finanspolitiska ramverket.
Alliansen och S kan göra upp om att ersätta inflationsmålet med ett mål om full sysselsättning, samt att göra om de regler som uppstod under 90-talskrisen. Staten ska kunna låna för att investera i offentlig sektor.

 

2. Rör inte arbetsrätten.
Under mandatperioden ska regeringen inte kunna bryta upp arbetsrätten mer. Det innebär att strejkrätten, LAS och MBL består i sin nuvarande form. Regeringen får inte heller föreslå undantag i svenska modellen genom till exempel “inträdesjobb” och andra lönesänkningsförslag.

 

3. Gör upp om vinster i välfärden.
Tvinga allianspartierna att sätta sig vid förhandlingsbordet med S. Inom mandatperiodens första år ska en uppgörelse ligga på riksdagens bord. Den kan innebära att kommuner och stat får mer insyn i friskolornas drift och etablering. Den kanske också skulle kunna begränsa privatiseringen av sjukvården.

 

4. Budgettak mot skattesänkningar och socialförsäkringsförsämringar
S låter Alliansen få igenom sina budgetpropositioner i riksdagen förutsatt att dessa inte bryter mot punkterna ovan samt att de inte innefattar några skattesänkningar för kapital och företag. Alla andra skattesänkningar ska förhandlas med S innan de föreslås. Bidrag och ersättningar i socialförsäkringssystemet får inte röras under mandatperioden.

 

Om högern bryter mot någon av dessa punkter eller förhandlar med SD om dessa frågor istället ska S vara beredda på en misstroendeförklaring mot Ulf Kristersson.

 

Det är uppenbart att Alliansen utgör det i särklass största regeringsalternativet. De har dessutom upprepade gånger försökt få till stånd ett stöd från S för att kunna tillträda utan att göra sig beroende av SD. Med andra ord har S ett unikt förhandlingsläge; högerpartierna är nog beredda att gå ganska långt i eftergifter mot S för att slippa den svåra debatt som skulle uppstå om man pratade med SD istället.

 

Om S istället bildar regering tillsammans med MP, C och L kommer man behöva administrera en borgerlig politik, vilket skulle alienera arbetarklassen ännu mer och försvara arbetarrörelsens positioner. Det skulle vara svårt att försvara eftergifter på varenda socialdemokratiska paradgren och samtidigt förvänta sig en valvinst nästa gång.

 

S behöver alltså hindra en högerregering att få för långt och förstöra för mycket, samtidigt som man kan bedriva en stenhård opposition och bygga upp en rörelse inför nästa val. Det vi behöver nu är att ta ett steg tillbaka och fundera över varför S fick sämsta valresultatet sedan rösträttens införande. Det är inte rätt läge att bilda regering med borgare och förvänta sig att väljarna ska belöna ett sådant svek mot socialistiska principer.

 

Om vi inte gör detta kan väljarnas dom falla hårt 2022.

 

Simon Andersson

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *