Jag är inte kyrklig och jag är inte religiös. Jag är inte ateist och heller egentligen inte agnostiker. Däremot är jag fortfarande medlem i Svenska kyrkan. Det är en organisation, som förutom tron, bygger på åtskilliga andra principer och som rymmer många olika sorters verksamheter. Det finns där både progessivitet och konservatism. När KG Hammar var ärkebiskop sade jag ibland att den dag han lämnar sitt ämbete går jag ur kyrkan – inte som en protest utan för att visa att jag stödde hans gärning. När väl avgången kom tänkte jag att jag skulle ge den nya ärkebiskopen en chans och så blev det. Jag är och förblir under överskådlig framtid medlem i Svenska kyrkan, och jag tycker att jag har goda skäl till det. Det finns till exempel i Lund en mycket fin verksamhet som utgör en brygga mellan barn med funktionshinder och barn utan funktionshinder. Denna verksamhet stöder jag gärna.
Visst, det finns som sagt riktigt konservativa präster och församlingar inom Svenska kyrkan. Men handen på hjärtat så finns det även många konservativa eller allmänborgerliga socialdemokratiska kommunalråd och arbetarekommuner. Medlemskapet i kyrkan, precis som vilken annan organisation som helst, handlar om en bedömning, ett vägande att för och mot. Tills vidare väger för tyngre än mot.
En sak jag verkligen tycker är bra med Svenska kyrkan är att den styrs efter demokratiska principer. Det är vi medlemmar som förutom eventuell medverkan i den dagliga verksamheten kan påverka kyrkopolitiken genom vår rösträtt. Detta förfarande torde vara om inte världsunikt så åtminstone mycket ovanligt. Vad har då politiska partier i kyrkan att göra? Svaret på den frågan är egentligen: precis hur mycket de vill. De ideologiska skillnaderna mellan socialister, liberaler, liberalkonservativa och nationalkonservativa stannar vid kyrkporten. Precis som Socialdemokraterna byggde folkhemmet vill man fortsätta bygga en folkkyrka, öppen och demokratisk, frihetlig och progressiv. Man vill förstärka dess röst mot ojämlikhet och förtryck. Detta initiativ stöder jag. Sveriges kyrkligt aktiva socialdemokrater antog om jag inte minns fel kravet om könsneutrala äktenskap (också i kyrkan) innan detta krav omfamnades av själva partiet. Inför årets val ställer man krav på att samkönade par ska kunna vigas i sin egen hemförsamling och att anställda inom kyrkan ska utbildas och bildas vad gäller HBT. Man tar också stark ställning mot den israeliska muren, byggd på palestinsk mark, man vill bedriva påverkansarbete mot de krafter som hindrar en effektiv hiv-bekämpning och man vill stödja andra kyrkor runt om i världen som tar strid för mänskliga rättigheter och religionsfrihet.
Denna socialdemokratiska progressiva politik, grundad på en tydlig respekt för alla människors lika värde, står i skarp kontrast till de främlingsfientliga mörkerkrafter som sedan valet 2001 har försökt nästla sig in kyrkopolitiken. Sverigedemokraterna ställer i år upp med fler kandidater än någonsin. Att som medlem i kyrkan i den här situationen vägra eller strunta i att rösta blir därför en skymf mot humanism och medmänsklighet. Den lättjan har vi inte råd med i dagens politiska klimat.
Så rösta! Och du som vänster och sosse som ibland känner att partiet tagit till sig litet väl mycket av borgerliga tongångar – här är faktiskt valet för dig. Ty själv har jag inte någon gång gått med så lätta steg till valurnan som de gånger jag röstat i kyrkovalen. För då har partiet och jag genomgående varit nästan helt överens. Där vi inte har varit inne på precis samma linje har det handlat det om skillnader i nyans, inte i färg. Sveriges tunga kyrkligt aktiva socialdemokrater är genomgående röda. Därför får de helhjärtat min röst i kyrkovalet den 20 september. Jag vill att de också får din.
/Daniel Johansson, medlem i Libertas redaktion.
