Jag tänkte först lägga in en mild protest mot påståendet att man inte tagit med Rosengårdsbor själva i undersökningen som debatterats under veckan då det uttryckligen står i rapporten att skolungdomar i stadsdelen tillfrågats. Hela sidan 9 i rapporten tar upp frågor som ska ha ställts till ungdomar. Dock ger en noggrann läsning av kapitel 3.1 Respondenter väldigt tydliga besked om att det totala antalet svarande är 30 personer. Bland dessa återfinns inte en enda så kallad ungdom. Det går inte att utesluta att någon av de poliser, lärare eller socialarbetare som intervjuas också bor i Rosengård och därmed skulle kunna klämmas in i denna förbisedda kategori, men det står i alla all klart att det inte är i egenskap av boende i stadsdelen de i så fall har intervjuats.

En annan fråga som i alla fall jag gärna hade fått svar på av artikelförfattarna är om frågorna formulerats till respondenterna så som de återges i rapporten.

“Är radikalisering ett problem i Malmö och kan man precisera vad det största

radikaliseringsproblemet i Malmö är?”

Detta är inte ett exempel på en väldigt öppen fråga och den följs av väldigt många fler som ofta har ja eller nej som huvudsakliga alternativ.

“Finns det tecken på att kvinnor utsätts för påtryckning av extremistiska individer eller

åsiktskontrollanter (att de ska bära slöja, ändra sitt beteende etc.)? Finns det områden

där detta förekommer?” är andra frågor.

Självklart blir svaren ja på sådana här frågorna. Framförallt om man frågar folk som arbetar med brott eller sociala problem och därmed ser en väldigt koncentrerad del av samhället. Det betyder inte att deras åsikter inte är värda att ta på allvar, men som både Marta Axner och Sedat Arif påpekar så ger det sannolikt inte en bra bild av verkligheten som ändå är den malmöbor i allmänhet och rosengårdsbor i synnerhet lever i.

Sedan undrar jag stilla vad Nyamko Sabuni vill göra konkret i Rosengård. Rapporten som man får förvänta sig att hon läst tar i analysdelen upp flera möjliga orsaker till en eventuell radikalisering på Rosengård. Bland de misstänkta återfinns socioekonomiska klassiker som trångboddhet, dåliga framtidsutsikter för ungdomen och lågt samhällsdeltagande, samt religiösa friskolor.

Det är en komplex fråga som förvisso inte bevisats existera ännu, men vad sägs om att i ett första steg sluta betala för religiösa friskolor som är en del av problemet och istället använda pengarna i den kommunala skolan som saknar resurser att lösa detsamma?

Skrivet av Jesper Alex-Petersen, redaktionsmedlem Libertas