Nazisternas manifestation i Göteborg den 30 september kan knappast ha undgått någon. Nordiska motståndsrörelsen föll på eget grepp och hann bara en bråkdel av den ursprungliga marschvägen. Tillsammans med tiotusen andra motdemonstranter på Heden fick jag aldrig se skymten av några nazister. Inte ens sedan polisens kravallstaket välts och nazisternas tilltänkta marschväg ockuperats.
SSU Göteborg arrangerade samtidigt den av partiet sanktionerade festivalen Love GBG. Det var givetvis ett bra initiativ bland många andra under dagen. Vad som är tristare är delar av den yngre och äldre socialdemokratins inställning till den mångfalt större, men något mer radikala motdemonstrationen på Heden. För att citera en anonym SSU:are: “Fredlig manifestation framför stenkastning och förstörelse. Var inte en pöbel.“ (sic).
Att motdemonstranterna skulle bestått av en oregerlig pöbel av influgna stenkastare är givetvis ett rent påhitt, vilket Oskar Johansson redogjort bra för i Libertas. Efterspelet till marschen höll dock snarlika tongångar. Med få undantag riktade flera socialdemokrater oreserverat sina hyllningar till polisen framför alla de vanliga göteborgare som slutit upp mot nazisterna. Helst skulle det bara ha funnits nazister på gatorna, det hade ju underlättat polisernas arbete, och även då skulle marschen tydligen stoppats.
Polisen gjorde sitt jobb och skötte sig bra, det stämmer. Men vurmande utöver detta inför ordningsmakten har nästan fascistoida tendenser. Jag menar att valet att sätta polisen framför motdemonstranterna är symptomatisk för socialdemokratins utveckling de senaste decennierna. Statsmakt framför rörelse.
Det har skrivits många hyllmeter om den svenska socialdemokratins uppgång, men en av de mer intressanta studierna nyligen står ekonomihistorikern Erik Bengtsson för. I Sverige var en jämförelsevis väldigt liten andel av befolkningen röstberättigad. Detta, tillsammans med andra faktorer för ojämlikhet blev en grogrund för en urstark arbetarrörelse. Sverige hade en oerhört omfattande arbetarklassorganisering, som omsattes i en utbredd identifikation med både klassen och rörelsen. 1968, när Socialdemokraterna fick egen majoritet i valet, uppgav ungefär hälften av partiets väljare att de ”starkt identifierade” sig med partiet. Bengtsson menar att rörelsen i sig och dess kultur var en bidragande faktor till socialdemokratins stora framgångar under 1900-talet. Håll detta i åtanke nästa gång du avfärdar någon som rörelseromantiker.
Det har skrivits nästan lika många hyllmeter om den svenska socialdemokratins nedgång, och särskilt läsvärd är nog Eva Franchells Partiet. Att vi inte lyckades fånga upp 70-talets radikala ungdomsrörelser i partiet omöjliggjorde återväxten, och andra politiska rörelser tog för sig i vårt ställe. Även Madeleine Bengtsson, Ludvig Fahlvik och Selma Haskovic har skrivit på ett angränsande tema, i Libertas nyligen.
Två osannolika figurer som tvärtom lyckats samla stöd hos ungdomen är Jeremy Corbyn och Bernie Sanders. Utmärkande för båda är att de lyft in andra samtida sociala rörelser i den partipolitiska organiseringen. Occupy-rörelsen, Fight for 15, studentrörelsen (även om den är mer potent i de anglosaxiska länderna p.g.a. studieavgifterna), för att nämna några. De har även själva rätt omfattande erfarenheter från både freds- och medborgarrättsrörelserna, och har tidigare drabbat samman med ordningsmakten för sitt engagemang.
Statistiken visar att dagens ungdom är mer politiskt intresserad, men mindre partipolitiskt organiserad än på länge. Partipolitiken är tyvärr inte närvarande där engagemanget finns. Socialdemokraternas och SSU:s avståndstagande från motdemonstranterna i Göteborg är knappast en isolerad händelse. Refugees Welcome, TTIP, Vattenfalls tyska brunkol och senast utvisningarna till Afghanistan är några av de fall då vi kunnat bygga allianser, men i stället gick motsatt väg. Självklart ställer regeringsmakten vissa krav på pragmatism, men måste detta alltid gå ut över rörelsen? Dörrarna står ständigt öppna för att lyfta in de aktuella frågor som engagerar unga, men vi stänger igen dem på grund av teknikaliteter eller av hänsyn till nästa höstbudget.
Sidoförbunden har hittills under regeringsinnehavet inte utgjort en tillräckligt stark oppositionell kraft. Här är även undertecknad medskyldig. Vi hade vår chans inför partikongressen, och fick igenom mycket sakpolitik. Men kongressen ingjöt nog knappast det mod bland våra aktiva som hade behövts för att lyfta in mer av ungas och studenters engagemang i socialdemokratin genom våra organisationer.
Socialdemokratins återväxt är en ödesfråga för att vända den långsiktigt negativa trenden i opinionen. Vi behöver finnas där det växande unga engagemanget finns, vilket inte alltid är synonymt med att stryka regeringen och statsmakten medhårs. Även om vi redan hunnit missa ett stort antal möjligheter så kommer fler uppstå. Och vi kommer kunna ta chansen. Om vi är modiga nog.
Håkan Bernhardsson
GHSF
