Jag önskar att jag nu kunde skriva en extremt vass idépolitisk text, men det här ligger mig alldeles för nära. Det får bli personligt istället. Men jag tycker att du ska läsa.

En skymning brukar kunna beskrivas som vacker. När solen går ned och färgar himlen i guld, rött och rosa. Men det finns andra slags skymningar, de som inte är vackra, utan som är fula. De är gråa, mörka och har något hotfullt över sig. Kulturskymning. För när det skärs ner på våra offentliga, kulturella rum så är det just kulturskymning. Det blir liksom mörkt och kallt och allt känns ännu lite mer hopplöst.

Just nu är det biblioteken, kulturskolan och scenkonsten som lider. Nedskärningar är tyvärr det nya modeordet inom den borgerliga kulturpolitiken. Deras nedskärningar ska enligt dem inte drabba kulturen, men det är precis det den gör.

I Stockholm, och på många andra ställen i landet, drar man ner på biblioteken, vilket leder till inställda författarsamtal, kollon och andra viktiga delar av bibliotekens verksamhet. Man ska prioritera öppettider, men man skär ner på personal så att en yrkesgrupp som redan har det tufft, får det ännu tuffare (copypaste från vården, omsorgen och skolan).

För mig skär det här i hjärtat. Inte bara för att jag jobbar med kulturpolitik. Utan för att biblioteket har varit en enormt viktig del i mitt liv. När jag fick i grundskolan var jag ofta ensam, kände att jag inte passade in, ville slippa undan allas förutfattade meningar och illa dolda förakt. Jag satt ofta i biblioteket, läste tidningar som KP och Illustrerad vetenskap, läste böcker av min favoritförfattare på den tiden, Magnus Nordin, och började själv skriva.

Jag minns så extremt tydligt den där dagen då jag hade påbörjat en novell om hur ensam jag kände mig och jag kunde nästan inte hålla tårarna tillbaka. Då som ett ljus, kom skolans bibliotekarie, Birgitta, och sa att hon ofta såg mig där. Hon frågade hur det var med mig. Jag var nog lite motvals, ville inte prata, för det var ju aldrig någon som lyssnade eller trodde på mig. Hon lyssnade. Hon förstod hur viktigt böcker och skrivande var för mig. Vilken ventil det var för mig. Hon frågade om jag ville hjälpa henne sortera böcker från inlämningslåda. Där började ett sammanhang för mig. Jag fick hjälpa till, jag fick finnas där jag trivdes och inte dömdes och jag blev sedd. Det tillsammans med en fantastisk svensklärare, Maria, gjorde att jag fick synas och fick skriva. Fick finnas.

Tänk då på alla små Emmor som finns där ute, och alla vuxna Birgittor som ser det ensamma barnet. Alla Birgittor som jobbar på våra bibliotek. Som visar att det finns ett sammanhang, en undanflykt, ett tryggt ställe. Att skära ner på det här, det är så urbota dumt att jag, en skrivande människa, faktiskt inte hittar ord för den idiotin.

Sluta. Rör inte våra viktigaste demokratiska, kulturella och öppna rum. Dra inte ner. Satsa! Det kommer att löna sig, jag lovar.

Emma Nilsson