Madeleine Bengtsson från Libertas redaktion reste till Burma för att rapportera om en annan slags censur. Kyaw Min Swe, chefredaktör på bland annat burmesiska Voice Daily, berättar om den statliga censuren och en bådande tryckfrihet i denna intervju. Foto: Sara Kollberg.
Under 50 år rådde stenhård censur i Burma: alla publikationer förhandsgranskades av regimen. 2012 slopades censuren. Men vissa saker skriver man fortfarande inte om.
Kyaw Min Swe är chefredaktör för Voice Daily, Voice Weekly och månadsmagasinet Living Color. Under 18 år i mediebranschen i Burma har han upplevt både tuff censur och lättnader.
– När jag startade Living color 1995 var vi tvungna att skicka magasinet en månad innan utgivning till censurmyndigheten. Det var omöjligt att få ut färska nyheter, berättar han.
Magasinet, som framförallt handlar om ekonomi och handel, men också allmänna ämnen, genomgick varje månad en hård granskning av myndigheten. Ibland kom numret tillbaka till redaktionen med så mycket 75% av materialet bortcensurerat. Ett besvär som redaktionen tvingats hantera på olika sätt.
– I början gjorde vi svarta fält där censuren gått fram. Vi ville visa att vi blivit tystade. Men efter några nummer kom myndigheten på oss.
Då provade man i stället att trycka de svarta fälten med silverfärg istället, för att retas. Inte heller det godkändes. Inte heller att fylla tomrummen med annonser.
– Man kan säga att censuren tvingade oss att bli bättre journalister. Vi lärde oss att inte skriva det viktigaste i rubriker eller ingresser, och formulera oss på olika sätt för komma förbi. Vi gjorde också mängder med artiklar i litet format, så att vi när magasinet kom tillbaka från censuren kunde förstora de artiklar som godkänts, berättar Kyaw Min Swe.
Vad fick man då inte skriva om? Korruption och brott mot mänskliga rättigheter förstås. Kritik mot militärregimen. Aung San Suu Kyi fick absolut inte vara på framsidan, men en liten bild i tidningen kunde slinka igenom censurens klor. Ett tag var det förbjudet att nämna hennes namn: därav smeknamnet ”The Lady”.
– I och med att jag fått tillåtelse att göra tidningar, hade jag tvingats skriva under på att vi skulle följa censuren. Men ibland har vi struntat i det och oftast kommit undan, säger redaktören.
Tre gånger har Kyaw Min Swe blivit stämd för tidningarnas publiceringar. Men eftersom han har ett folkligt stöd och många internationella kontakter sedan han studerat journalistik i bland annat USA har han undkommit domar.
Efter hårda påtryckningar från USA, EU och människorättsorganisationer genomfördes flera förändringar i Burma under 2012. Däribland togs förhandscensuren bort (men allt granskas alltid i efterhand av myndigheterna).
– Regimen var tvungen, för att kunna sitta kvar och kunna få igång ekonomin igen. De gjorde de inte för att de är givmilda; de var tvungna, säger Kyaw Min Swe.
I och med den nya tryckfriheten har tusentals tidningar startat. Från att det bara fanns fyra dagstidningar – alla statliga – finns det nu 16 stycken i Burma. Kriget om annonsörerna är hårt och regimen har fortfarande mycket kontroll, i och med att de släpper vissa nyheter bara till de statliga tidningarna. Och fortfarande råder en slags en censur, menar Kyaw Min Swe.
– Vi skriver inte vissa saker om militären till exempel. Det är inte värt risken. Även om vi har lagen på vår sida, vet vi inte vad som kan hända med våra familjer, våra hus. Jag tycker det är viktigt nu att bygga upp ett förtroende mellan oss och regimen, att röra oss framåt stegvis.
Mediebranschen växer explosionsartat och det behövs massor med journalister, redigerare och filmare till alla nystartade redaktioner. Men utbildningssystemet i Burma är under all kritik och några journalistutbildningar finns inte.
– Vi behöver riktiga, systematiska utbildningar. Bristen på utbildning är dålig för journalistiken och för demokratin, säger Kyaw Min Swe.
Trots det är han optimistisk och ser ljust på framtiden. På hans redaktion, där det jobbar ungefär 100 personer, sitter massor med unga journalister och redigerare som skriver om sport, nöje, politik och ekonomi.
– Förstår du vilken skillnad det är nu? Efter 50 år av kontroll kan vi nu använda media för att påverka. Och det ska vi verkligen göra.
Madeleine Bengtsson
Libertas
I Libertas antologi om Censur finns ett längre reportage, “Kampen slutar inte i fängelse”, om de journalister och aktivister som fängslats på grund av att de publicerat eller uttryckt kritik mot regimen.
