REPLIK: Vänstern ska inte curla medelklassens barn

Politiken för högre utbildning står inför många utmaningar, men en studielön skulle fördela resurser nedifrån och upp, skriver Emma Fastesson Lindgren, Nils Lager, Sofie Mehlin och Elis Örjes. Foto: Emma Fastesson Lindgren 

Svensk utbildning bör utvecklas, om detta finns det ingen tvekan. Detta gäller inte bara för grundskolan och gymnasiet. Många utbildningar på universiteten har idag en mycket låg andel lärarledd tid, och många ungdomar med goda betyg från studieovana hem börjar inte på högskolan idag. Den sociala snedrekryteringen till universiteten gör att familjebakgrund snarare än betyg avgör en gymnasieelevs sannolikhet att studera vidare på universitetet.


Det är därför uppmuntrande att Marika McAlevey och Emma Nilsson lyfter frågan om hur vi kan skapa en flexiblare och mer inkluderande högskola. Problemet är att det finns få belägg för att deras och S-studenters förslag om studielön till alla studenter skulle minska problemen. Det riskerar istället att bli ett pengaregn över medelklassens barn.


McAlevey och Nilsson vill ersätta dagens studiebidrag och studielån med ett bidrag om 14 500 kronor per månad året runt, det vill säga även under sommaren. De motiverar detta bland annat med att dagens utformning med en stor låneandel “gör att vissa grupper i samhället inte vågar ta steget att utbilda sig”. Men trots att studiemedlet ökat med nästan 10 000 kronor per termin de senaste 18 åren, i dagens penningvärde, har den sociala snedrekryteringen mellan de som är födda 1981 och 1991 förblivit oförändrad.


Dessutom är dagens studiemedel tillräckliga att leva på: problemet är inte att studenter inte har råd i någon praktisk mening. Centrala studiestödsnämndens egna undersökningar visar att de flesta studenter idag är nöjda med sin ekonomiska situation och studier från Universitetskanslersämbetet visar att det finns lite tecken på att avhoppen från studier skulle komma från att studenter från resurssvaga hem inte har råd att fortsätta sin utbildning. Dessa exempel ger inte någon tydlig bild på vilken effekt studiemedel har och det kan förstås fortfarande vara som så att en studielön skulle minska universitetens snedrekrytering, men det är osäkert hur stor denna effekt skulle bli och hur effektiv reformen skulle vara.


En snabb uppskattning är att höjningen av bidraget, mer än en tredubbling av bidraget till dagens nära halv miljon studenter, tillsammans med en sommarförlängning, dessutom skulle kosta ungefär 40 miljarder kronor. I jämförelse skulle detta räcka till att höja månadslönen med 10 000 kronor för alla undersköterskor, sjuksköterskor och lärare i Sverige eller anställa 90 000 lärare.


Idag är medelklassens barn överrepresenterade på universiteten och i praktiken skulle en studielön à la 14,5 tusen innebära en sorts omvänd Robin Hood-politik – ta skatteintäkter från mekaniker och undersköterskor för att lägga pengar på en grupp som i genomsnitt kommer från mer priviligierade bakgrunder. Denna mer privilegierade grupp kan även i framtiden förvänta sig både större trygghet på arbetsmarknaden och en högre lön jämfört med de som inte pluggade vidare.


Att drastiskt höja studiemedlet är lite som att sänka skatten för rika i hopp om att få fler i jobb. Ökar det antalet som jobbar: ja, är det effektivt: nej. Med ett utbildningssystem som alltigenom behöver stora kvalitetsinvesteringar framstår dessutom 40 miljarder kronor till studenter lite väl mycket som “allt-till-alla-politik”.


Det finns idag många andra reformer som kan bidra till en breddad rekrytering på ett effektivare sätt, utan att riskera ta resurser från de som behöver det som mest, såsom att stärka likvärdigheten i grundskolan och anställa fler studievägledare, bygga fler studentbostäder och utvidga såväl Komvux som basår i naturvetenskap för att ge fler chansen att kvalificera sig till att plugga på högskolan. Att strössla pengar på medelklassungar i hopp om att arbetarnas dito ska lockas till universitetet framstår inte som en bra lösning. Tvärt om!


Emma Fastesson Lindgren, tidigare vice ordförande för Socialdemokratiska ekonomklubben
Nils Lager, kassör för Socialdemokratiska ekonomklubben
Sofie Mehlin, tidigare ordförande för Socialdemokratiska ekonomklubben
Elis Örjes, tidigare ordförande för Socialdemokratiska ekonomklubben

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *