Dagens arbetsmarknad måste reformeras, men arbetet i sig måste inte vara något dåligt, skriver Elisabet Fjellström.

Arbetskritiken, debatter om arbetslinjen och en eventuell ersättning med en fritidslinje kan vara uppfriskande, men inte om det utgår från att arbete i sig är något negativt. I grunden är jag positiv till arbete, vilket kan vara en utgångspunkt när det finns så mycket arbetskritik.
Sixten Svanberg uttrycker i ”Arbetslinjen måste dö” flera delar som känns igen från många liknande texten. Han går från att en socialdemokratisk idé är att frigöra människor från jordliga bekymmer (vilket jag inte håller med om) till att kalla arbetslinjen för borgerlig (vilket den kan vara) och att det står mellan en borgerlig inskränkning på anställningstrygghet eller det socialdemokratiska svaret, semesterveckor och satsningar på välfärd. Men missar något viktigt.

Missförstå mig rätt, jag väljer också semesterveckor och välfärd framför att avskaffa LAS. Däremot är det att sikta väldigt lågt ifall det med rätta ska kallas en kritik av arbetslinjen. För poängen är knappast att vi enbart ska skapa ett uthärdligare arbetsliv. Det är här vi verkar ha en skiljelinje mellan den tidiga arbetarrörelsen och den nutida idédebatten. Att vi idag accepterar företags rätt att kapitalisera på vårt arbete.

Tidiga socialdemokrater propagerade för att produktionen skulle leda produktionsmedlen och att arbetet bör leda kapitalet. Alltså en positiv syn på arbete, skapandet av välfärd och kultur, snarare än något vi tvingas till för försörjning. Där det också är möjligt att lönearbete, där överskott går till aktieägare, istället kan bli ett arbete där den som arbetar själv styr och fördelar arbetet i gemenskap med andra. Inte att bli befriad från jordliga bekymmer, utan att få möjligheten att känna ansvarsglädje i fysiska och vardagliga bekymmer.

Om vi förlikat oss med kapitalismen som system blir det rimligt att vilja ha en sjätte semestervecka som reform. Klart att vi ska fly undan så mycket lönearbete som möjligt, arbeta minsta möjliga för försörjning, minimera bidraget till aktieägare. Med en positiv syn på arbete ställs vi inför helt andra frågor. Frågor som rör vad vi vill att arbetet ska leda till.

Jag håller med Sixten om att det är bättre med utbildning än straff för grupper långt bort från  arbetsmarknaden. Men det innebär inte att ansatsen är mindre fast i en borgerligt politisk idévärld. Skillnaden mellan de borgerliga förslag och de reformer Sixten vill se ligger i hur uthärdligt det ska vara att skapa mervärde till aktieägarna. All politik ska inte utformas efter människors vardag, det går också att utforma politik för människors framtid.

En framtid där vi kan vara både fria och arbetare.

Elisabet Fjellström