Rena kroppar, rena hem

 

 

Alla har sett dem, de överexponerade mäklarannonserna i bostadsbilagorna. Vidvinkelsperspektivet och den snöbländande vitheten. Men vilket ideologiskt språk talar de?

 

1908 släpptes en bomb i arkitekturvärlden, Adolf Loos ”Ornament och brott”. Det är ett blixtrande manifest mot ornament och besmyckade fasader, en rasande uppgörelse med excesserna i traditionell, borgerlig design. Arkitektkollegan Le Corbusier kallade gillande texten för ”en homerisk rening av arkitekturen”. Loos manifest blev normgivande för modernismens arkitektur i ett halvt sekel.

 

Loos vrede riktade sig mot dekoriver och sin samtids ornamenttillvändhet. Vid sekelskiftet var jugendstilen stark, med sina sirliga och dekorativa uttryck. Lusten till utsmyckning var en vulgär och efterbliven lust enligt Loos, en lust som vittnade om oförfinad primitivism. Likt en modernistisk reformator kämpade Loos för en anemisk och avskalad estetik:

 

The evolution of culture is synonymous with the removal of ornaments from objects of daily use. […] The person of our time, who from inner compulsion smears the walls with erotic symbols, is either a criminal or a degenerate.

 

Som arkitekturhistorikern Christopher Long har påpekat i sin analys The Origins and Context of Adolf Loos’s “Ornament and Crime” är det inte omöjligt att Loos inspirerades av den italienske kriminologen Cesare Lombroso. I sin ”L’uomo delinquente” (”Den kriminella människan”) från 1876 hävdade han ett tydligt samband mellan tatueringar och kriminalitet, eftersom enbart kriminella och ”primitiva” folkslag tatuerade sig. Dessa kriminella var enligt Lombroso evolutionära bakslag, i vars personligheter man kunde urskilja ekon från de råa instinkterna hos den primitiva mänskligheten.

 

Loos arkitektoniska ideologi var aristokratisk, även om han starkt sympatiserade med det unga seklets socialistiska rörelse. Allmogekonstens överflödande uttrycksspråk betraktade han som vulgärt, och i ”Ornament och brott” skrev han att ”[m]an kan mäta ett lands kulturella nivå genom att titta på till vilken grad dess toalettväggar är täckta av graffiti”. I linje med detta renhetsideal hävdade han mycket riktigt också att tatueringar var likt ”måleriets barnsliga babbel” och “den moderna människa som tatuerar sig är antingen kriminell eller urartad”. Både kroppen och rummet skulle hållas fria från utsmyckning.

 

Tatueringskonstens historia är mycket lång; de äldsta funna bevarade tatueringarna sitter på Ismannen som man fann i en glaciär i Sydtyrolen. Han levde för över 5000 år sedan. Trots att tatueringskonsten har praktiserats i samtliga världsdelar har den särskilt förfinats i Japan och Polynesien. Genom James Cooks resor till det senare landet sägs tatueringskonsten ha fått fäste och populariserats i Europa. Eftersom det var sjömän som genom havsvägen besökte Sydostasien kom tatueringskonsten att särskilt utvecklas och utmärkas av denna grupp – någonting som fortfarande lever kvar i vår populärkultur. Detta gjorde även hamnarna till framträdande platser för tatueringskulturen, och utöver sjömän bars tatueringar även av prostituerade, hantverkare och kriminella. Ända sedan den moderna tatueringskonstens intåg på den europeiska kontinenten har den således levt en mycket klassbetingad existens.

 

Självklart är det detta som påverkat Loos och Lombroso.

 

Kroppen och bostaden som varandras paralleller är inte så långsökt när man tänker på hur arbetarklassen alltid hållits på plats av eliternas moral. Kroppen och bostaden har varit centrala kontrollerande verktyg i detta syfte. Långt in på 1900-talet fanns attityden att ”arbetarna skulle härdas” och som en konsekvens av detta inte behövde bättre boende än vindsförråd utan bekvämligheter som varmvatten eller isolering.

 

Tatueringskonstens association till lägre klasser lever kvar hos våra äldre generationer. Denna kroppskonst har numer åtnjutit en generell statusförskjutning, även om det fortfarande finns en betydande klasskala. Svanktatueringar, tramp stamps, liksom tribaltatueringar är fortsatt avslöjande klassmarkörer. Samtidigt klandras arbetarklassens övervikt som ett utslag av dålig självdisciplin snarare än att erkännas som ett strukturellt politiskt och ekonomiskt bekymmer. Överklassens yogatränade kroppar hävdas på motsvarande sätt ha uppnåtts på grund av individuell dygd snarare än klassprivilegium. Och mäklarannonsernas hem är lättare att upprätthålla ljusa och fräscha för en priviligierad klass med möjlighet till flextid än för den arbetarklasskvinna som tvingas städa andras skimrande bostadsrätter på RUT-bidrag. Estetisk hygien och social hygien är två sidor av samma mynt.

 

Att mäklarestetiken kapitaliserar på denna sedan renässansen djupt inrotade uppfattning av god smak är föga förvånande; borgerligheten har en fenomenal förmåga att absorbera kulturella uttryck och göra dem till sina. Loos ville trots allt ett nytt samhälle där arbetarklassen fick drägliga bostäder. I dag har hans estetik kidnappats av en belånad men bostadskarriäristisk medelklass samtidigt som arbetarklassen sover på soffor, betalar ockerhyror på andrahandsmarknaden eller i bästa fall förvisats till ytterstaden.

 

Ludvig Fahlvik

Libertas redaktör tillika konstvetare

 

Bild: Hemnet.se

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *